söndag 19 februari 2012

Gott värdskap är värt massor!

Häromdagen var jag ute och körde bil i modden, ni vet när de hela tiden skvätter upp på rutan. Mycket irriterande, och än mer irriterande blir det ju när torkarbladen inte funkar som det ska. Det blir ju liksom bara klet och klägg (bra och beskrivande ord det där!)

Jag svängde in på Statoil Hedvigsborg (reklam, men är de värda) och gick in och försöke kolla vilka torkarblad jag skulle ha. Jag skulle också ha spolarvätska. Nu fanns inte Mini Cooper med i listan, så jag frågade killen som jobbade om han möjligen kunde hjälpa mig. Jodå, han bad mig köra fram till entrén, så skulle han hjälpa mig, för han var just då ensam i butiken. Jag körde fram, han gick ut och tog av mina gamla torkarblad (inga kunder i butiken då) och gick in och hämtade nya.

Då kom det några kunder, så han frågade vänligt om jag kunde vänta, och det kunde jag förstås. Jag hade ändå inte bråttom. Jag ställde mig sist i kön, betalade mina torkarblad och min spolarvätska, och frågande honom samtidigt om det inte var kämpligt att vara själv i affären. "Ingen fara!" sade han och förklarade att resten var på möte för stunden.

Han följde med ut, satte på nya torkarblad, noterade att jag hade köpt koncentrerad spolarvätska och undrade om jag hade köpt rätt om jag nu tänkte fylla på med en gång och slutligen sade han vänligt "Kör försiktigt!" när jag skulle åka iväg.

Och varför berättar jag då detta?

Jo, han visade på gott värdskap. Han gjorde sådant som gör att jag väljer Statoil Hedvigsborg nästa gång också. Jag har faktiskt ingen aning om spolarvätskan var dyrare eller billigare än på någon annan mack. Jag vet inte heller om torkarbladen var bättre eller sämre. Och även om jag visste det nu skulle jag troligen glömma bort det ganska snart. Men jag glömmer inte hur bra jag blev bemött. Gott värdskap är att göra det där lilla extra som inte kostar något - som att säga "Kör försiktigt!" Det betyder så mycket!

Har du mött gott värdskap på sistone?

Dagens bild för bli ytterligare en semesterbild från Vietnamresan. Åh, vad jag längtar till sol och sommar!


söndag 12 februari 2012

Snö är något annat än sand

Ni som följer mig vet ju att jag inte är sådär tokförtjust i vinter och snö. Men - även jag kan falla till föga. Även jag kan gilla snö. Men bara när det är rally!

Jag och J har varit på äventyr i helgen, en sväng till vackra Värmland och Svenska Rallyt minsann - eller Rally Sweden som det tydligen heter numera. Jaja. Hur som helst kommer jag därför att bryta av sandberättelserna från Vietnam med en snöberättelse från Värmland.

Vi åkte något så smart som rallybuss.

Det lär ju vara runt 200 000 personer som smyger och tjoar runt i de värmlänska skogarna, så det kan bli ganska så trångt på vägar och parkeringar. Därför ordnar man rallybussar, där man får skjuts till tre specialsträckor smidigt och välordnat. Vi lyckades klämma Fredriksberg, Colin´s Crest utanför Hagfors och sprinten i Hagfors, och det hade vi aldrig lyckats med om vi hade åkt runt med bil. Så smidigt!

Vädret förtjänar ett eget stycke. Efter denna tokkalla tid vi har bakom oss lyckades vi pricka in en dag med strålande sol och några minusgrader. Folk grillade, hejade, värmde sig med glögg och annan värmande dryck och vi hade det urmysigt. Bullens pilsnerkorv i termos, äggmackor och rykande kaffe.

Visst bet det lite i kinderna framåt kvällen men det var det värt!

Och vet ni - det fanns sex fullsatta rallybussar med massor av folk, men i samma buss som vi hittade vi en Månstadsbo till. Världen är så väldigt liten, eller hur? Några rallybilder bjuder jag på, såklart. Har du haft en bra helg?
Colin´s Crest-hoppet. Notera - inget däck i marken...
Man kan heja på flera länder samtidigt!

Undrar om Brukshandeln i Fredriksberg finns kvar?

Ett slags kylskåp. Eller nåt.

onsdag 8 februari 2012

Innan jag glömmer...

Ni tror väl förstås att jag struntar i er, men det gör jag förstås inte. Men jag har lite för mycket att göra vid datorn på dagarna för att riktigt orka sitta vid datorn på kvällarna. Det blir så ibland.

Men jag tänkte ändå bjuda på sista delarna av Vietnamresan innan jag glömmer. :-)

Efter Saigon var det dags för rast och vila. Och då menar jag verkligen vila. Efter en hektisk vecka skulle vi nämligen ut till den lilla ön Phu Qouc, som ligger på västra sidan Vietnam - faktiskt närmare Kambodja än Vietnam. Efter diverse strul på flygplatsen (vi var inbokade på fel flyg, men sådant löser en eminent resekommitté) och en kort bilresa, kom vi till det allra mysigaste hotell nere vid havet.

Vårt hus låg förstås alldeles vid havet - men ska jag vara rent ärlig var det nog mer tur än skicklighet. Men hade vi 40 meter ner till vågkanten, så var det inte mer. När man gick och lade sig för natten hörde man vågskvalpet och solnedgången var alldeles underbar.

Vår vecka innehöll minsta möjliga. Många timmar under parasollet. Många goda böcker. Mycket färsk frukt. De enda strandförsäljarna som fanns där var nämligen damer som gick runt och sålde ananas, mango, pomeroller, lichi och allt det nu hette. Varje dag vid lunchtid kom "vår" fruktdam och sålde oss lite frukt för typ 40 kronor och det stod vi oss gott på alla fyra.

Samma gäng med damer hade massage på stranden en bit bort. Det låter som om jag är prisfixerad, men för att ge er en känsla av prisläget - en timmes helkroppsmassade för typ 25 kronor. Bara så ni vet.

Nu när jag sitter här och skriver inser jag att det är massor mer jag vill berätta - om fisketuren, om den lilla byn, om ryssarna som solade underarmarna, om nattmarknaden, om....

Det får nog bli några inlägg till tror jag, men inte i kväll. Några bilder ska ni få i alla fall - håll till godo!



Jag kan aldrig få nog av solnedgångar...
Nygrillade skaldjur på stranden är aldrig fel.

Och här ligger själva skaldjuren (fotograf: C)

Lunchdags!

Och man får bada även om det inte gått en timme efter lunch!