Lite bakgrundskunskap från Wikipedia först:
Pyrschjakt kommer av tyskans "pürsch" som betyder smygjakt (utan hund). Detta innebär att man smyger på ett vilt, vilket innebär bland annat att man måste vara mycket tyst och ha koll på vart vinden blåser och hur viltet går. På detta sätt kan man komma mycket nära viltet och få bra och säkra skott.
Jag har aldrig liknat ett rådjur. Inga rådjursögon, inga slanka ben och så. Lite på hal is kanske jag har varit någon gång, likt Bambi, men närmare än så har jag inte kommit. Men för många år sedan, samma år som stormen Gudrun, höll jag ändå på att gå åt i pyrschjakten.
Jag blev mer eller mindre lurad till skogs av J och en arbetskamrat till honom. De visste en genväg genom skogen minsann, där jag kunde cykla för att ta mig smidigt mellan sommarstugan och jobbet.
Pytt, säger jag!
Ju längre på "genvägen" jag kom, desto fler fallna träd låg det på stigen. Jag lyfte cykeln över stock och sten till att börja med, men till slut låg det som plockepinn överallt och det som en gång var en stig syntes inte längre.
Då, just då, började det vina kring skallen på mig.
Möjligen överdriver jag en smula, men det small av ett skott i närheten av mig. Det är alldeles säkert. Och det var då jag kom på - pyrschjakten började den dagen. Gissa vem som fick bråttom ut ur skogen?!
Dagens bild får väl bli en vacker råbock. Jag kommer liksom inte på något annat. Har du några traumatiska skogsminnen måntro?
Oj så dramatiskt. Fast nog hade jag velat se dig hasta iväg... :-) Det mest dramatiska är ett minne när jag och min syster följde med mormor ut i blåbärsskogen och jag var rädd för ormar. Mormor tröttnade på vårt sjåpande, satte oss på en sten och gav oss en burk blåbär att äta medan hon plockade klart. Nu för tiden är jag inte rädd för ormar.
SvaraRaderaJo, det var en syn att se mig hasta... Ormar gillar jag inte alls. De slingrar så otäckt! Men blåbär är gott, så även jag brukar stampa runt i blåbärsskogen ibland.
SvaraRaderaHuga,så hemskt. Ja, jag är ingen skogsmänniska, då jag virrar lätt bort mig bland snår och stigar. Men jag minns en gång när barnen var små och mannen fick syn på en stig i skogen, som han påstod att han vandrat mycket på som liten. Det var bara det att det började skymma just då. Rätt som det var det ganska svart därinne i skogen, kan jag säga. Då vart det lite jobbigt...
SvaraRadera