I skogen kan ingen höra dig skälla...

I en av gårdagens kommentarer nämnde jag att jag och J hittade något "spännande" i skogen. Det spännande var en hög med skräp. Totalt osorterat skräp. Batterier, papper, sladdar, plast, en rostig skottkärra. Skräp helt enkelt.

Detta är alltså J:s skog, och han hade sett högarna någon dag tidigare, när han var ute och tittade på träd. Eller vad nu en skogsägare gör när han är ute i skogen. Hur som helst - i går tog vi oss en närmare titt på högarna, rotade och letade bevis. Jag tänkte att något måste ju finnas som gör att man avslöjar sig.

Jodå - där fanns flera små tecken på vem som hade "råkat" lämnat det efter sig. Ett garantibevis med ett namn. Ett kollegieblock med ett namn.

När vi kom hem ringde J upp personen i fråga, som alldeles bestämt hävdade att han hade lejt bort uppdraget att köra skräp till tippen till några polare - det var alldeles säkert! Och det är fullt möjligt att det är så - för om man nu ska dumpa skräp i skogen, så rensar man väl bort allt som kan bevisa vem man är? Jag är dock alldeles övertygad om att skräpet kommer att vara borta nästa gång vi passerar där.

Vad vi gjorde i skogen? Letade svamp. Noterar verbvalet. "Letade". Nästa gång kanske jag använder verbet "hittade" i stället, men det passade tyvärr inte så bra för gårdagens promenix. Men skam den som ger sig!

Dagens bild får bli vår lokala hustrana. Jag tror att bilden möjligen varit med tidigare, men de är på väg att flytta söderut snart så jag ville bara påminna om att både våren och tranorna kommer tillbaka en gång. Jag har inget emot höstdagar med fina färger och hög luft. Men höstkvällar - hu, vad mörka de är...

Gillar du förresten hösten?