onsdag 22 september 2010

Varning utfärdas!

Det är lika bra att jag varnar direkt - dagens inlägg är både snott och långt. Men det är bra! Jag har funderat så mycket på det där med vad som är svenskt och inte svenskt - beaktat att jag är halvfinne och kvartsryss, född i Borås. Men då läste jag följande på Facebook, skrivet av vännen Susanne. Hon har lyckats sätta ord på många av mina tankar.

Jag frågade henne och ja - jag fick låna. Så varför ska jag hitta på en massa ord när de redan är funderade och klara! Läs, njut och begrunda. Tack Susanne!

---

Om man frågar folk runt mig så säger de nog att jag är svensk, för jag ser ju ”svensk” ut. Men är jag det? Jag är född och uppvuxen i Sverige, svensk medborgare. I mitt pass står det svensk på nationalitet. Men i statistiken räknas jag som ...invandrare… Visserligen i andra generation om man fingranskar statistiken, men inte svensk.


Känner jag mig svensk? Ja, delvis, men en stor del av mig kommer alltid att vara osvensk. O det är jag både glad och stolt över. Det är ju det som gör mig till den jag är. Och att få komma till Finland känns ändå i mångt o mycket som att få komma ”hem”. Där jag tillbringat alla barndoms somrar och där jag har det mesta av min släkt. Tyvärr blir besöken sällsynta numer, men längtan försvinner nog aldrig.


När jag läste på kunskapslyftet kom frågan en gång: ”Har du någon gång känt dig annorlunda behandlad pga. din härkomst?” Jag och en klasskompis (som även gått högstadiet ihop), båda finska tittade på varandra och båda svarade ”Ja”. Och detta var tydligen väldigt känsligt, då många av ens vänner genast hamnade i försvarsställning. Men sanningen är den att det är klart att man tar åt sig av sånt som sägs, även om det från kompisars sida är menat som skämt. Men efter att fått höra samma saker så många ggr så visst känns det. O man vet att man är annorlunda.

I samma klass gick en tjej med finsk pappa, också hon helt plötsligt invandrare enligt statistiken, trots att hon inte kunde ett ord finska o än mindre hade varit i Finland. O många av mina vänner är ju av utländsk härkomst. Svenskar, finnar, jugoslaver, greker - vad spelar det för roll det är ju människan bakom som är min vän.


Men vad gör dig till svensk? Namnet? Hudfärgen? Hur du känner dig inombords? Om du är ”svensk” genom alla leden i ditt släktträd? Vad är skillnaden på två människor med rötterna i Afrika? Den ena adopterad och uppvuxen i en svensk familj i Sverige? Den andra hitkommen i vuxen ålder på flykt undan krig eller orättvisor? Hur ser du skillnad på dessa om du möter dem på gatan? Känner de skillnad inombords? O hur dömer du dem?


Nej, vi står inför ett nytt Sverige. Och om vi kunde se bakom våra egna rädslor kunde vi nog lära oss en massa av varandra. Dra nytta av våra olika styrkor. Lära oss att leva tillsammans och anpassa oss till en ny värld. Där du värderas som den du är och det du gör, istället för hur du ser ut och vad du heter. Vad är det för skillnad på Anders, Sirkka, Slavitsa, Muhammed eller George?


Gillar jag då alla invandrare? Nej. Gillar jag alla finnar? Nej. Gillar jag alla svenskar? Nej. Det kommer att finnas rötägg lite varstans. Det kommer att finnas de som utnyttjar systemet inom alla olika nationaliteter, o de som väljer den brottsliga banan. Men det är ju systemet det är fel på och som måste anpassas och förhindra utnyttjande. Det är ju det vi ska bekämpa. Inte döma varandra efter utseende och namn. Vad vet du om kvinnan bakom sjalen du möter. Det hon kanske behöver mest av allt är ett leende och ett vänligt Hej...


Är jag då helt fördomsfri? Nej, givetvis inte. Jag är inte perfekt. Men jag jobbar på att försöka se de som finns bakom. Jag vet vad jag är och var jag kommer från. Och jag hoppas att mina vänner gillar mig för att jag är Susanne. Med ett hjärta som till stor del är svenskt, men blodet i mina ådror kommer för alltid att vara finskt med en del inslag av mexikansk hetta… Det är jag!!
 
--
 
Dagens bild är aningen symbolisk. Jag fick en ros häromdagen av en annan sosse utanför affären. Nu har den vissnat - men visst är den vacker ändå?
 

2 kommentarer:

  1. Well put! Hälsa Susanne det...
    Hade idag en diskussion med en granne som tänkt rösta på nationaldemokraterna men som tur väl var inte kom iväg till valurnan.
    Hon försvarar sig med att hon "inte är rasist", det handlar inte om det, utan hon menade att det hon stör sig på att invandrarna håller sig för sig själva. Jugoslaverna och muslimerna på hennes jobb satte sig aldrig vid svenskarnas bord och det borde de gjort.
    När jag frågade om hon satte sig vid deras bord menade hon att det var deras sak eftersom det var "de som kommit hit". "För så gör svenskar när de flyttar utomlands..."
    Berättade om mina resor till Portugal när jag var yngre och min pappa jobbade där, där gick de svenska barnen i svenska skolan, möjligtvis den amerikanska men absolut inte den portugisiska. Svenskarna bodde granne med varandra och de firade jul, påsk ,midsommar etc tillsammans och varenda vuxen karl hoppade plötsligt små grodorna.
    Jahaaa, sa hon då, det trodde jag inte.
    Tröttsamt.

    SvaraRadera
  2. Riktigt tröttsamt. Undrar hur hon hade reagerat om någon hade kommit fram? Då hade väl det varit "osvenskt och påfluget". Pust.

    SvaraRadera