Ibland längtar jag mer än annars till hängmattan, inte minst den dag när Sommarpratarna presenteras - och det hände i dag! Nu ska jag vara ärlig: Det är sällan jag lyssnar på det när det sänds på eftermiddagarna. I stället brukar jag ladda ner dem på lilla ipoden och lyssna under mina morgonpromenader. Men formen spelar ingen roll, det är innehållet och känslan som är grejen.
Nu skulle jag kunna rada upp några favoriter, men vet ni? Det är ofta andra än mina förhandsfavoriter som blir de bästa godbitarna - kanske för att förväntningarna är för höga på de tilltänkta höjdarna.
I år har jag visserligen redan spanat in Thorsten Flink (15 juli), men kanske blir någon helt annan som fastnar i mitt sinne. Några sommarpratare jag minns extra genom åren är Mia Skäringer, Pia Johansson och Nanne Grönwall. Det beror på att jag under programmen kom på att jag hade både åsikter och erfarenheter gemensamt med dem - sådant som jag inte visste om dem innan. Och där tror jag att jag nosar på själva grejen vad gäller min relation till sommarprogrammen.
De ska överraska. De ska komplettera eller ändra min bild av en person - inte bara förstärka det jag redan visste.
Sommarprogrammen har också gett mig en del ny musik. Ett år var det flera av pratarna som spelade Lou Reeds "A perfect day" som jag numera har som väckningslåt på telefonen. Perfekt! Några andra melodier som fastnat är "This is for lovers" med Pete Doherty, som jag aldrig hade hittat annars, och "Pool of Happiness" med Sara Isaksson och Anders Widmark, vilket också var helt okänd mark för mig.
Har du några favoriter bland sommarpratarna? Är det något musikminne (eller annat minne) som fastnat mer än något annat? Det vore jättekul att veta!
I dag bjuder jag på två av de tre ovan nämnda låtarna. (Pool of Happiness finns på Spotify.) Luta dig tillbaka och njut!
Måste bara tillägga att youtube även bjöd på en märklig (läs: hemsk) version av Perfect Day med Lou Reed och Luciano Pavarotti - den får du leta upp på egen hand. Hu...
torsdag 14 juni 2012
söndag 10 juni 2012
Saker och ting ändrar karaktär
De flesta av er är troligen inne på Facebook då och då, precis som jag. Har ni noterat att Facebook ändrar karaktär emellanåt?
I början var det bara ungdomar där. Sedan kom föräldrarna, och ungdomarna försvann. Föräldrarna berättade för varandra att de drack kaffe, läste böcker och annat som kanske inte alltid var riktiga "kioskvältare". Sedan tyckte jag att det liksom tystnade och många försvann. Facebook tappade styrfarten på något sätt och det kan ju månne bero på att alla faktiskt inte var så intresserad av dessa vardagens små händelser....
Men nu är både unga och gamla tillbaka, och Facebook har blivit ett fotoalbum.
Man visar var man har varit, vad man har ätit, vilka man umgås med. Man visar fågelholken något byggt, platsen där bryggan borde byggas, skojiga skyltar, roliga löpsedlar, vackra blommor osv. osv. Facebook har även köpt Instagram - ett fotoprogram för telefonen som gör att man direkt kan dela sina bilder med resten av världen. Det gör det hela väldigt mycket enklare för den som vill dela med sig.
Jag delar själv med mig av bilder då och då, och jag blir lika glad när något har tryckt "gilla" vid min bild eller kanske till och med kommenterat bilden. Jag hoppas bara att inte Facebook i nästa våg blir fullt av bilder på kaffekoppar (kaffet jag drack nyss), böcker (boken jag läser just nu) osv. Jag har inget emot foton utan människor, det handlar inte om det. Men jag vill att bilder ska ge mig något - en upplevelse, en känsla, något sådant. Jag vill att fotografen ska veta varför bilden finns och att skälet är lite mer än att bara tala om att man nyss druckit kaffe.
Dagens bild får bli en bild från vår resa till Rügen förra hösten.
I ett träd satt två fåglar och kuttrade. Jag gillar oftast bilder i original, så att säga, men den här kunde jag inte låta bli att laborera lite med vad gäller färger och beskärning. Snyggt vet jag inte, men lite spännande tycker jag nog att det blev.
Håller du med mig om att Facebook går i vågor? Gillar du Facebook? Eller tycker du mest att det är ett otyg med alla dessa sociala medier? Berätta gärna!
I början var det bara ungdomar där. Sedan kom föräldrarna, och ungdomarna försvann. Föräldrarna berättade för varandra att de drack kaffe, läste böcker och annat som kanske inte alltid var riktiga "kioskvältare". Sedan tyckte jag att det liksom tystnade och många försvann. Facebook tappade styrfarten på något sätt och det kan ju månne bero på att alla faktiskt inte var så intresserad av dessa vardagens små händelser....
Men nu är både unga och gamla tillbaka, och Facebook har blivit ett fotoalbum.
Man visar var man har varit, vad man har ätit, vilka man umgås med. Man visar fågelholken något byggt, platsen där bryggan borde byggas, skojiga skyltar, roliga löpsedlar, vackra blommor osv. osv. Facebook har även köpt Instagram - ett fotoprogram för telefonen som gör att man direkt kan dela sina bilder med resten av världen. Det gör det hela väldigt mycket enklare för den som vill dela med sig.
Jag delar själv med mig av bilder då och då, och jag blir lika glad när något har tryckt "gilla" vid min bild eller kanske till och med kommenterat bilden. Jag hoppas bara att inte Facebook i nästa våg blir fullt av bilder på kaffekoppar (kaffet jag drack nyss), böcker (boken jag läser just nu) osv. Jag har inget emot foton utan människor, det handlar inte om det. Men jag vill att bilder ska ge mig något - en upplevelse, en känsla, något sådant. Jag vill att fotografen ska veta varför bilden finns och att skälet är lite mer än att bara tala om att man nyss druckit kaffe.
Dagens bild får bli en bild från vår resa till Rügen förra hösten.
I ett träd satt två fåglar och kuttrade. Jag gillar oftast bilder i original, så att säga, men den här kunde jag inte låta bli att laborera lite med vad gäller färger och beskärning. Snyggt vet jag inte, men lite spännande tycker jag nog att det blev.
Håller du med mig om att Facebook går i vågor? Gillar du Facebook? Eller tycker du mest att det är ett otyg med alla dessa sociala medier? Berätta gärna!
lördag 9 juni 2012
Vilken bra dag!
Jag trodde att detta skulle bli en helt vanlig lördag, lite regnig och grå sådär, men icke. Den har blivit kanonbra! Alltså riktigt, extraordinärt kanonbra!
Den började med sovmorgon, och det är lyx. När jag väl vaknade till liv släppte jag in katten Alfred i sovrummet, så att han fick ligga bredvid mig och spinna en stund. Det njöt vi nog av lika mycket båda två. Tidigare har han och katten Charlie fått vara i sovrummet på nätterna, men J har rätt - det blir väldigt hårigt och dessutom börjar Charlie att trampa runt i ansiktet på mig vid pass 04.30. Jag tror att hon (ja, Charlie är en hon) säger något i stil med: "Hörni! Det är faktiskt ljust ute! Det är faktiskt bara jag som är vaken! Det är trååååkigt! Kom igen - vakna!!" eller något sådant.
Snygg-Alfred brukar då vända sig ett halvt varv och lägga långa ludna svansen mitt i ansiktet på mig. (Båda katterna ligger på min sida sängen.) Som sagt, J har nog rätt - det är lugnare utan katterna.
Resten av dagen då?
Tja - flera personer har sagt att det är kul att jag har börjat blogga igen (*rodnar förtjust*), Månstad slog Länghem i derbyt med 1-0, svågern J-E:s häst vann ett V75-lopp och jag har vunnit en ölprovning för mig och J. Sämre utfall kan man väl ha på en lördag? Nu har jag dessutom njutit av en nygrillad ryggbiff och grekisk sallad , och från tv:n ljuder en EM-match, så kvällen blir nog bra den med!
Tre saker ska erbjuda innan jag stänger för dagen.
För det första får du gärna gå in och rösta på Snygg-Alfred i en tävling. Om du vill göra det är det bara att klicka på länken (och vidarebefordra gärna till Facebook) - Snygg-Alfred.
För det andra får du Simon´s Cat . Det är möjligt att du har sett den tidigare, för det är en av mina favoriter, men detta är ingen mindre än Charlie såsom hon beter sig på morgnarna - väl värt att se igen, och jag tror att alla kattägare känner igen sig.
För det tredje får du dagens bild, ögonblicksfångad under derbymatchen i dag - det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. En kommentar jag hörde från gänget var "Ska vi ha en eller flera målvakter?" Se, det är solidarisk fotboll - alla som vill ska få vara målvakt. :-)
Nog om mig - hur har din lördag varit?
Den började med sovmorgon, och det är lyx. När jag väl vaknade till liv släppte jag in katten Alfred i sovrummet, så att han fick ligga bredvid mig och spinna en stund. Det njöt vi nog av lika mycket båda två. Tidigare har han och katten Charlie fått vara i sovrummet på nätterna, men J har rätt - det blir väldigt hårigt och dessutom börjar Charlie att trampa runt i ansiktet på mig vid pass 04.30. Jag tror att hon (ja, Charlie är en hon) säger något i stil med: "Hörni! Det är faktiskt ljust ute! Det är faktiskt bara jag som är vaken! Det är trååååkigt! Kom igen - vakna!!" eller något sådant.
Snygg-Alfred brukar då vända sig ett halvt varv och lägga långa ludna svansen mitt i ansiktet på mig. (Båda katterna ligger på min sida sängen.) Som sagt, J har nog rätt - det är lugnare utan katterna.
Resten av dagen då?
Tja - flera personer har sagt att det är kul att jag har börjat blogga igen (*rodnar förtjust*), Månstad slog Länghem i derbyt med 1-0, svågern J-E:s häst vann ett V75-lopp och jag har vunnit en ölprovning för mig och J. Sämre utfall kan man väl ha på en lördag? Nu har jag dessutom njutit av en nygrillad ryggbiff och grekisk sallad , och från tv:n ljuder en EM-match, så kvällen blir nog bra den med!
Tre saker ska erbjuda innan jag stänger för dagen.
För det första får du gärna gå in och rösta på Snygg-Alfred i en tävling. Om du vill göra det är det bara att klicka på länken (och vidarebefordra gärna till Facebook) - Snygg-Alfred.
För det andra får du Simon´s Cat . Det är möjligt att du har sett den tidigare, för det är en av mina favoriter, men detta är ingen mindre än Charlie såsom hon beter sig på morgnarna - väl värt att se igen, och jag tror att alla kattägare känner igen sig.
För det tredje får du dagens bild, ögonblicksfångad under derbymatchen i dag - det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. En kommentar jag hörde från gänget var "Ska vi ha en eller flera målvakter?" Se, det är solidarisk fotboll - alla som vill ska få vara målvakt. :-)
Nog om mig - hur har din lördag varit?
torsdag 7 juni 2012
De vackra kvällarnas tid
Har ni märkt att det nästan inte blir mörkt längre? Det är verkligen de vackra, långa kvällarnas tid. Jag och J var ute på en liten kvällspromenad förut och det var så härligt. Ljuset föll så vackert i hagarna, hundkäxen växer överallt, lupinerna är på väg upp. Man måste verkligen hinna med att stanna upp ibland - hur paradoxalt det än kan låta.
Baske mig, om jag ändå inte ska försöka komma iväg på morgonpromenaden i morgon bitti! Det har varit lite för lite av den varav på sistone.
Jag är av den sorten som gärna vill göra allt hela tiden - träna, baka och stöka som värsta husmodern, följa någon smart diet, vara kulturell och läsa massor, börja med yoga, uppdatera tekniken till senaste snitt, pussa maken och kamma katten, fixa jobbet, städa garderoberna,gå ner tio kilo i vikt, blogga och vara social på alla tänkbara medier, pyssla i trädgården...
Självklart inte i den inbördes ordningen, men ni fattar. Men så hörde jag något klokt, eller rättare sagt två kloka saker. För det första: "Om man lägger till något måste man ta bort något."
Det kan låta aningen förnumstigt, lite som att man måste slänga något i garderoben om man köper något nytt. Men smaka på det. Man kan inte bestämma sig för att börja träna utöver annat. Man kan inte hinna både blogga och göra ingenting - i alla fall inte på samma gång. Därför har jag lovat mig själv att försöka sålla. Det är inte lätt, men det är värt ett försök.
Det andra kloka jag hörde var: "Ok för livspusslet, men måste man lägga alla bitarna på en gång?
Det ligger mycket i det också. Var sak har liksom sin tid. Man måste inte fixa allt samtidigt. Jag är dock väldigt glad att blogglusten har återfunnit sig! Dagens bild ska ni få också, från kvällens promenad - de allra vackraste hundkäxen. Vad har du gjort denna vackra kväll?
Baske mig, om jag ändå inte ska försöka komma iväg på morgonpromenaden i morgon bitti! Det har varit lite för lite av den varav på sistone.
Jag är av den sorten som gärna vill göra allt hela tiden - träna, baka och stöka som värsta husmodern, följa någon smart diet, vara kulturell och läsa massor, börja med yoga, uppdatera tekniken till senaste snitt, pussa maken och kamma katten, fixa jobbet, städa garderoberna,gå ner tio kilo i vikt, blogga och vara social på alla tänkbara medier, pyssla i trädgården...
Självklart inte i den inbördes ordningen, men ni fattar. Men så hörde jag något klokt, eller rättare sagt två kloka saker. För det första: "Om man lägger till något måste man ta bort något."
Det kan låta aningen förnumstigt, lite som att man måste slänga något i garderoben om man köper något nytt. Men smaka på det. Man kan inte bestämma sig för att börja träna utöver annat. Man kan inte hinna både blogga och göra ingenting - i alla fall inte på samma gång. Därför har jag lovat mig själv att försöka sålla. Det är inte lätt, men det är värt ett försök.
Det andra kloka jag hörde var: "Ok för livspusslet, men måste man lägga alla bitarna på en gång?
Det ligger mycket i det också. Var sak har liksom sin tid. Man måste inte fixa allt samtidigt. Jag är dock väldigt glad att blogglusten har återfunnit sig! Dagens bild ska ni få också, från kvällens promenad - de allra vackraste hundkäxen. Vad har du gjort denna vackra kväll?
onsdag 6 juni 2012
Snart är jag inte den enda kvar...
Vet ni vad jag gör, så här på självaste nationaldagen? Jag tittar på Sällskapsresan, alltså den första - the Sällskapsresan, alltså. Tro det eller ej, men jag har inte sett den tidigare och ibland känns det som om jag är den enda som inte gjort det. Redan har jag hört en del av de klassiska fraserna från filmen:
- Jag kan flyga, jag är inte rädd...
- Jag har flugit förr!
- Finns det svenskt kaffe på hotellet?
Det är dessutom riktigt roligt att se 80-talskläderna, alla unga svenska skådisar och allt annat nostalgiskt. Filmen kom ju 1980, långt före digitalkamerornas och mobiltelefonernas tid. (Nej, jag börjar INTE bli gammal.) Dessutom har vi varit på Gran Canaria några gånger och det gör det lite extra kul!
Nationaldagen, ja. Vad tycker jag då om den?
Tja, egentligen inte så mycket. Det är en röd dag som alla andra. Just i år är den dessutom lite felplacerad mitt i veckan, så det blir inte ens någon bra klämdag. Jag vet inte om det är för att jag är halvfinne och kvartsryss som jag inte bryr mig så mycket, förutom att jag stör mig på alla som skriver märkliga saker på facebook, typ:
"Jag har faktiskt rätt att sjunga nationalsången utan att bli kallad rasist!"
Det skulle förvåna mig om någon blivit kallad rasist bara för att man sjunger nationalsången, eller vad tror du? Det känns som om man tar till brösttoner lite i onödan där. Nej, låt dem som vill sjunga vifta med flaggor göra det och låt oss andra äta pizza och klippa gräs (som jag och J har gjort) om vi känner för det.
Och på tal om gräs - här i Månstad kör det traktorer kors och tvärs nu när solen är framme. Det är nämligen dags för den första ensilageskörden.
När jag flyttade hit från Stockholm 1998 trodde jag att väder var något man pratade om när man inte hade något annat att säga, t.ex. när man stod i hissen med någon okänd person. Men väl jag var här nere i vackraste Månstad insåg jag att mjölkböndernas prat om väder var, om inte dödligt, så i alla fall fullaste allvar. Det är ju faktiskt på vädret det beror om man ska få in bra gräs i tid, vilket innebär bra mat för korna, vilket innebär bättre avkastning under hela året. En regnskur vid fel tillfälle kan förstöra mycket.
Och som sagt - nu körs det gräs för fulla muggar här i Månstad, vilket innebär att gärdena är fulla av vackra grässträngar. Det får bli dagens bild.
Vad gör du en nationaldag som denna?
- Jag kan flyga, jag är inte rädd...
- Jag har flugit förr!
- Finns det svenskt kaffe på hotellet?
Det är dessutom riktigt roligt att se 80-talskläderna, alla unga svenska skådisar och allt annat nostalgiskt. Filmen kom ju 1980, långt före digitalkamerornas och mobiltelefonernas tid. (Nej, jag börjar INTE bli gammal.) Dessutom har vi varit på Gran Canaria några gånger och det gör det lite extra kul!
Nationaldagen, ja. Vad tycker jag då om den?
Tja, egentligen inte så mycket. Det är en röd dag som alla andra. Just i år är den dessutom lite felplacerad mitt i veckan, så det blir inte ens någon bra klämdag. Jag vet inte om det är för att jag är halvfinne och kvartsryss som jag inte bryr mig så mycket, förutom att jag stör mig på alla som skriver märkliga saker på facebook, typ:
"Jag har faktiskt rätt att sjunga nationalsången utan att bli kallad rasist!"
Det skulle förvåna mig om någon blivit kallad rasist bara för att man sjunger nationalsången, eller vad tror du? Det känns som om man tar till brösttoner lite i onödan där. Nej, låt dem som vill sjunga vifta med flaggor göra det och låt oss andra äta pizza och klippa gräs (som jag och J har gjort) om vi känner för det.
Och på tal om gräs - här i Månstad kör det traktorer kors och tvärs nu när solen är framme. Det är nämligen dags för den första ensilageskörden.
När jag flyttade hit från Stockholm 1998 trodde jag att väder var något man pratade om när man inte hade något annat att säga, t.ex. när man stod i hissen med någon okänd person. Men väl jag var här nere i vackraste Månstad insåg jag att mjölkböndernas prat om väder var, om inte dödligt, så i alla fall fullaste allvar. Det är ju faktiskt på vädret det beror om man ska få in bra gräs i tid, vilket innebär bra mat för korna, vilket innebär bättre avkastning under hela året. En regnskur vid fel tillfälle kan förstöra mycket.
Och som sagt - nu körs det gräs för fulla muggar här i Månstad, vilket innebär att gärdena är fulla av vackra grässträngar. Det får bli dagens bild.
Vad gör du en nationaldag som denna?
måndag 4 juni 2012
Jag ska bara...
Hur kan tre månader gå så fort? Tre månader utan ett enda litet inlägg? (Och när jag väl gör det, dvs. nu, så passar jag på när jag precis målat naglarna - hur tänkte jag där?) Till och från har jag tänkt sätta mig och blogga, för jag tycker ju att det är så kul. Men då blir det sådär Alfons Åbergskt, ni vet: "Jag ska bara..." Men nu är jag här, och jag är nog tillbaka för att stanna. Lite då och då i alla fall. :-)
Vad har då hänt sedan sist?
Jag har haft typ en triljon kurser, korrekturläst en miljon ord, skrivit tusentals.... Nej, så illa är det inte, men mycket jobb har det varit. Jag har haft lilla firman sedan 1996, alltså i 16 år, och jag tror aldrig det har varit så många kurser på en säsong. Och vet ni - hösten är nästan fullbokad redan! Det är jättekul, men samtidigt måste jag ändå hejda mig lite. Livet är ju så mycket mer.
Utöver jobbet då?
Tja, i lördags var det brännbollscup i Månstad - riktigt roligt som vanligt. Utöver det har jag och J sett Ozzy Osbourne (magiskt!), Jesus Christ Superstar (bra) och VM-hockey (Sverige-Italien, sådär). Det kan låta som vi inte gör annat än far och flänger, men tre månader, som sagt. En hel del hemmamys och släktmys har det också blivit.
Nu när jag äntligen har en på tråden igen vill jag be om en tjänst.
Om någon vecka ska jag träffa några politiker och prata bloggande med dem - vad som gör en blogg läsvärd och bra, hur man uttrycker sig "personligt men inte privat", helt enkelt hur man blir läst, så att säga. Har du några råd att ge dem? Har du några tips på bra politikerbloggar?
Dagens bild får bli en favorit i repris av när jag och vännen Maria var på mingel i Almedalen för några år sedan(det är vi två som står i bakgrunden i rött och blått). En helt vanlig bild får en aningen ovanlig dag, men det var otroligt mysigt. Vi planerar att ses i sommar igen - jag längtar!
Har du förresten haft det bra i övrigt sedan sist?
Vad har då hänt sedan sist?
Jag har haft typ en triljon kurser, korrekturläst en miljon ord, skrivit tusentals.... Nej, så illa är det inte, men mycket jobb har det varit. Jag har haft lilla firman sedan 1996, alltså i 16 år, och jag tror aldrig det har varit så många kurser på en säsong. Och vet ni - hösten är nästan fullbokad redan! Det är jättekul, men samtidigt måste jag ändå hejda mig lite. Livet är ju så mycket mer.
Utöver jobbet då?
Tja, i lördags var det brännbollscup i Månstad - riktigt roligt som vanligt. Utöver det har jag och J sett Ozzy Osbourne (magiskt!), Jesus Christ Superstar (bra) och VM-hockey (Sverige-Italien, sådär). Det kan låta som vi inte gör annat än far och flänger, men tre månader, som sagt. En hel del hemmamys och släktmys har det också blivit.
Nu när jag äntligen har en på tråden igen vill jag be om en tjänst.
Om någon vecka ska jag träffa några politiker och prata bloggande med dem - vad som gör en blogg läsvärd och bra, hur man uttrycker sig "personligt men inte privat", helt enkelt hur man blir läst, så att säga. Har du några råd att ge dem? Har du några tips på bra politikerbloggar?
Dagens bild får bli en favorit i repris av när jag och vännen Maria var på mingel i Almedalen för några år sedan(det är vi två som står i bakgrunden i rött och blått). En helt vanlig bild får en aningen ovanlig dag, men det var otroligt mysigt. Vi planerar att ses i sommar igen - jag längtar!
Har du förresten haft det bra i övrigt sedan sist?
fredag 2 mars 2012
Jag gillar er, men ibland behöver jag vila
Jag gillar sociala medier - facebook, twitter, bloggen, nätet i största allmänhet. Jag spelar Wordfeud, jag är bra på Angry Birds, jag är nyfiken om Quiz Me. Men i perioder är mitt jobb också oerhört socialt. Jag håller kurser och föreläser. Jag träffar mängder av människor. Jag måste (och vill) vara "på topp" hela tiden. Det är oerhört kul och stimulerande, men samtidigt är huvudet helt tomt när jag kommer hem. Dessutom far jag kors och tvärs, mestadels till Göteborg och Stockholm, vilket i sig är intensiva städer med trafik och människor.
Under sådana perioder känner jag att jag vill tagga ner på sociala medier, för när jag väl är hemma vill jag bara sitta bredvid J i soffan, med en katt på magen, och vara oerhört osocial. Sådan är jag just nu.
Hoppas hur som helst att du har det bra, och vi hörs "när som helst" - det lovar jag!
Under sådana perioder känner jag att jag vill tagga ner på sociala medier, för när jag väl är hemma vill jag bara sitta bredvid J i soffan, med en katt på magen, och vara oerhört osocial. Sådan är jag just nu.
Hoppas hur som helst att du har det bra, och vi hörs "när som helst" - det lovar jag!
söndag 19 februari 2012
Gott värdskap är värt massor!
Häromdagen var jag ute och körde bil i modden, ni vet när de hela tiden skvätter upp på rutan. Mycket irriterande, och än mer irriterande blir det ju när torkarbladen inte funkar som det ska. Det blir ju liksom bara klet och klägg (bra och beskrivande ord det där!)
Jag svängde in på Statoil Hedvigsborg (reklam, men är de värda) och gick in och försöke kolla vilka torkarblad jag skulle ha. Jag skulle också ha spolarvätska. Nu fanns inte Mini Cooper med i listan, så jag frågade killen som jobbade om han möjligen kunde hjälpa mig. Jodå, han bad mig köra fram till entrén, så skulle han hjälpa mig, för han var just då ensam i butiken. Jag körde fram, han gick ut och tog av mina gamla torkarblad (inga kunder i butiken då) och gick in och hämtade nya.
Då kom det några kunder, så han frågade vänligt om jag kunde vänta, och det kunde jag förstås. Jag hade ändå inte bråttom. Jag ställde mig sist i kön, betalade mina torkarblad och min spolarvätska, och frågande honom samtidigt om det inte var kämpligt att vara själv i affären. "Ingen fara!" sade han och förklarade att resten var på möte för stunden.
Han följde med ut, satte på nya torkarblad, noterade att jag hade köpt koncentrerad spolarvätska och undrade om jag hade köpt rätt om jag nu tänkte fylla på med en gång och slutligen sade han vänligt "Kör försiktigt!" när jag skulle åka iväg.
Och varför berättar jag då detta?
Jo, han visade på gott värdskap. Han gjorde sådant som gör att jag väljer Statoil Hedvigsborg nästa gång också. Jag har faktiskt ingen aning om spolarvätskan var dyrare eller billigare än på någon annan mack. Jag vet inte heller om torkarbladen var bättre eller sämre. Och även om jag visste det nu skulle jag troligen glömma bort det ganska snart. Men jag glömmer inte hur bra jag blev bemött. Gott värdskap är att göra det där lilla extra som inte kostar något - som att säga "Kör försiktigt!" Det betyder så mycket!
Har du mött gott värdskap på sistone?
Dagens bild för bli ytterligare en semesterbild från Vietnamresan. Åh, vad jag längtar till sol och sommar!
Jag svängde in på Statoil Hedvigsborg (reklam, men är de värda) och gick in och försöke kolla vilka torkarblad jag skulle ha. Jag skulle också ha spolarvätska. Nu fanns inte Mini Cooper med i listan, så jag frågade killen som jobbade om han möjligen kunde hjälpa mig. Jodå, han bad mig köra fram till entrén, så skulle han hjälpa mig, för han var just då ensam i butiken. Jag körde fram, han gick ut och tog av mina gamla torkarblad (inga kunder i butiken då) och gick in och hämtade nya.
Då kom det några kunder, så han frågade vänligt om jag kunde vänta, och det kunde jag förstås. Jag hade ändå inte bråttom. Jag ställde mig sist i kön, betalade mina torkarblad och min spolarvätska, och frågande honom samtidigt om det inte var kämpligt att vara själv i affären. "Ingen fara!" sade han och förklarade att resten var på möte för stunden.
Han följde med ut, satte på nya torkarblad, noterade att jag hade köpt koncentrerad spolarvätska och undrade om jag hade köpt rätt om jag nu tänkte fylla på med en gång och slutligen sade han vänligt "Kör försiktigt!" när jag skulle åka iväg.
Och varför berättar jag då detta?
Jo, han visade på gott värdskap. Han gjorde sådant som gör att jag väljer Statoil Hedvigsborg nästa gång också. Jag har faktiskt ingen aning om spolarvätskan var dyrare eller billigare än på någon annan mack. Jag vet inte heller om torkarbladen var bättre eller sämre. Och även om jag visste det nu skulle jag troligen glömma bort det ganska snart. Men jag glömmer inte hur bra jag blev bemött. Gott värdskap är att göra det där lilla extra som inte kostar något - som att säga "Kör försiktigt!" Det betyder så mycket!
Har du mött gott värdskap på sistone?
Dagens bild för bli ytterligare en semesterbild från Vietnamresan. Åh, vad jag längtar till sol och sommar!
söndag 12 februari 2012
Snö är något annat än sand
Ni som följer mig vet ju att jag inte är sådär tokförtjust i vinter och snö. Men - även jag kan falla till föga. Även jag kan gilla snö. Men bara när det är rally!
Jag och J har varit på äventyr i helgen, en sväng till vackra Värmland och Svenska Rallyt minsann - eller Rally Sweden som det tydligen heter numera. Jaja. Hur som helst kommer jag därför att bryta av sandberättelserna från Vietnam med en snöberättelse från Värmland.
Vi åkte något så smart som rallybuss.
Det lär ju vara runt 200 000 personer som smyger och tjoar runt i de värmlänska skogarna, så det kan bli ganska så trångt på vägar och parkeringar. Därför ordnar man rallybussar, där man får skjuts till tre specialsträckor smidigt och välordnat. Vi lyckades klämma Fredriksberg, Colin´s Crest utanför Hagfors och sprinten i Hagfors, och det hade vi aldrig lyckats med om vi hade åkt runt med bil. Så smidigt!
Vädret förtjänar ett eget stycke. Efter denna tokkalla tid vi har bakom oss lyckades vi pricka in en dag med strålande sol och några minusgrader. Folk grillade, hejade, värmde sig med glögg och annan värmande dryck och vi hade det urmysigt. Bullens pilsnerkorv i termos, äggmackor och rykande kaffe.
Visst bet det lite i kinderna framåt kvällen men det var det värt!
Och vet ni - det fanns sex fullsatta rallybussar med massor av folk, men i samma buss som vi hittade vi en Månstadsbo till. Världen är så väldigt liten, eller hur? Några rallybilder bjuder jag på, såklart. Har du haft en bra helg?
Jag och J har varit på äventyr i helgen, en sväng till vackra Värmland och Svenska Rallyt minsann - eller Rally Sweden som det tydligen heter numera. Jaja. Hur som helst kommer jag därför att bryta av sandberättelserna från Vietnam med en snöberättelse från Värmland.
Vi åkte något så smart som rallybuss.
Det lär ju vara runt 200 000 personer som smyger och tjoar runt i de värmlänska skogarna, så det kan bli ganska så trångt på vägar och parkeringar. Därför ordnar man rallybussar, där man får skjuts till tre specialsträckor smidigt och välordnat. Vi lyckades klämma Fredriksberg, Colin´s Crest utanför Hagfors och sprinten i Hagfors, och det hade vi aldrig lyckats med om vi hade åkt runt med bil. Så smidigt!
Vädret förtjänar ett eget stycke. Efter denna tokkalla tid vi har bakom oss lyckades vi pricka in en dag med strålande sol och några minusgrader. Folk grillade, hejade, värmde sig med glögg och annan värmande dryck och vi hade det urmysigt. Bullens pilsnerkorv i termos, äggmackor och rykande kaffe.
Visst bet det lite i kinderna framåt kvällen men det var det värt!
Och vet ni - det fanns sex fullsatta rallybussar med massor av folk, men i samma buss som vi hittade vi en Månstadsbo till. Världen är så väldigt liten, eller hur? Några rallybilder bjuder jag på, såklart. Har du haft en bra helg?
 |
| Colin´s Crest-hoppet. Notera - inget däck i marken... |
 |
| Man kan heja på flera länder samtidigt! |
 |
| Undrar om Brukshandeln i Fredriksberg finns kvar? |
 |
| Ett slags kylskåp. Eller nåt. |
onsdag 8 februari 2012
Innan jag glömmer...
Ni tror väl förstås att jag struntar i er, men det gör jag förstås inte. Men jag har lite för mycket att göra vid datorn på dagarna för att riktigt orka sitta vid datorn på kvällarna. Det blir så ibland.
Men jag tänkte ändå bjuda på sista delarna av Vietnamresan innan jag glömmer. :-)
Efter Saigon var det dags för rast och vila. Och då menar jag verkligen vila. Efter en hektisk vecka skulle vi nämligen ut till den lilla ön Phu Qouc, som ligger på västra sidan Vietnam - faktiskt närmare Kambodja än Vietnam. Efter diverse strul på flygplatsen (vi var inbokade på fel flyg, men sådant löser en eminent resekommitté) och en kort bilresa, kom vi till det allra mysigaste hotell nere vid havet.
Vårt hus låg förstås alldeles vid havet - men ska jag vara rent ärlig var det nog mer tur än skicklighet. Men hade vi 40 meter ner till vågkanten, så var det inte mer. När man gick och lade sig för natten hörde man vågskvalpet och solnedgången var alldeles underbar.
Vår vecka innehöll minsta möjliga. Många timmar under parasollet. Många goda böcker. Mycket färsk frukt. De enda strandförsäljarna som fanns där var nämligen damer som gick runt och sålde ananas, mango, pomeroller, lichi och allt det nu hette. Varje dag vid lunchtid kom "vår" fruktdam och sålde oss lite frukt för typ 40 kronor och det stod vi oss gott på alla fyra.
Samma gäng med damer hade massage på stranden en bit bort. Det låter som om jag är prisfixerad, men för att ge er en känsla av prisläget - en timmes helkroppsmassade för typ 25 kronor. Bara så ni vet.
Nu när jag sitter här och skriver inser jag att det är massor mer jag vill berätta - om fisketuren, om den lilla byn, om ryssarna som solade underarmarna, om nattmarknaden, om....
Det får nog bli några inlägg till tror jag, men inte i kväll. Några bilder ska ni få i alla fall - håll till godo!
Men jag tänkte ändå bjuda på sista delarna av Vietnamresan innan jag glömmer. :-)
Efter Saigon var det dags för rast och vila. Och då menar jag verkligen vila. Efter en hektisk vecka skulle vi nämligen ut till den lilla ön Phu Qouc, som ligger på västra sidan Vietnam - faktiskt närmare Kambodja än Vietnam. Efter diverse strul på flygplatsen (vi var inbokade på fel flyg, men sådant löser en eminent resekommitté) och en kort bilresa, kom vi till det allra mysigaste hotell nere vid havet.
Vårt hus låg förstås alldeles vid havet - men ska jag vara rent ärlig var det nog mer tur än skicklighet. Men hade vi 40 meter ner till vågkanten, så var det inte mer. När man gick och lade sig för natten hörde man vågskvalpet och solnedgången var alldeles underbar.
Vår vecka innehöll minsta möjliga. Många timmar under parasollet. Många goda böcker. Mycket färsk frukt. De enda strandförsäljarna som fanns där var nämligen damer som gick runt och sålde ananas, mango, pomeroller, lichi och allt det nu hette. Varje dag vid lunchtid kom "vår" fruktdam och sålde oss lite frukt för typ 40 kronor och det stod vi oss gott på alla fyra.
Samma gäng med damer hade massage på stranden en bit bort. Det låter som om jag är prisfixerad, men för att ge er en känsla av prisläget - en timmes helkroppsmassade för typ 25 kronor. Bara så ni vet.
Nu när jag sitter här och skriver inser jag att det är massor mer jag vill berätta - om fisketuren, om den lilla byn, om ryssarna som solade underarmarna, om nattmarknaden, om....
Det får nog bli några inlägg till tror jag, men inte i kväll. Några bilder ska ni få i alla fall - håll till godo!
 |
| Jag kan aldrig få nog av solnedgångar... |
 |
| Nygrillade skaldjur på stranden är aldrig fel. |
 |
| Och här ligger själva skaldjuren (fotograf: C) |
 |
| Lunchdags! |
 |
| Och man får bada även om det inte gått en timme efter lunch! |
fredag 27 januari 2012
Välkommen värme!
Hanoi och Halong i all ära, men riktigt varmt var det inte. Ni vet, den där känslan när man kliver av planet och värmen bara slår emot en och man verkligen vet att man är söderut. Men när vi kom till Saigon hände det. Eller ja, staden heter ju inte Saigon utan sedan 1975 heter den Ho Chi Minh City, men fortfarande används Saigon i folkmun - och så får det bli här nedan.
Det var stor skillnad på Hanoi och Saigon, det kändes på en gång.
Saigon är mycket mer västerländskt på något sätt - affärsutbud, byggnader, bilar osv. I Hanoi gick vi runt i små affärer, i Saigon hamnade vi på en inomhusmarknad där alla slet och drog i en och ville kränga prylar - oavsett man behövde dem eller ej. Jag har lite svårt för det. I Hanoi kändes mycket mer genuint. Men vem är jag att döma städer efter tre dagar i vardera?
Två saker var dock gemensamma - trafiken och ljudet. Dessutom bodde vi precis bredvid en gigantisk park där man firade nyår i dagarna tre. Och då menar jag fira med STORA bokstäver. Så mycket folk. Så mycket ljud. Så mycket oljud. Trots att vi satt högt upp på takterassen på hotellet kunde vi inte prata med varandra i allt larm.
En stark upplevelse i Saigon var besöket på krigsmuseet.
Fortfarande föds många barn med missbildningar efter den kemiska (eller var det biologiska) krigföringen under Vietnamkriget. Ni vet den där bilden med den unga flickan som springer undan napalmbomber? Det var väldigt starkt att se den "på plats" så att säga.
Vi lyckades därutöver pricka in en buddistisk mässa (som sker fyra gånger i månaden) och ett katolskt bröllop under våra dagar där. Två olika händelser men väldigt häftiga. Vi fick också se en del av storstadens och turismens baksida - prostitutionen. Många unga flickor, med alldeles för korta kjolar och alldeles för höga klackar, umgicks med äldre västerländska män. Ännu fler unga flickor satt på barerna och väntade. Det är hemskt att se.
Jag förstår självklart att det finns prostitution i alla större städer - och i många mindre också, självkart. Men det var så synligt och påtagligt, så som jag har hört och tänkt mig att det är i delar av Thailand. En tanke som slog oss var att Vietnam kanske är en "ny marknad". Ökad turism har inte bara gott med sig, det är sant.
Något mer trivsamt är att herrarna fick varsin sommarkavaj uppsydd under vår Saigonvistelse. Måttagning och beställning ena dag, avhämtning två dagar senare, och både billigt och snyggt det blev - ett riktigt fynd alltså!
Självklart ska ni få några bilder också. Har du en bra helg på gång, förresten?
Det var stor skillnad på Hanoi och Saigon, det kändes på en gång.
Saigon är mycket mer västerländskt på något sätt - affärsutbud, byggnader, bilar osv. I Hanoi gick vi runt i små affärer, i Saigon hamnade vi på en inomhusmarknad där alla slet och drog i en och ville kränga prylar - oavsett man behövde dem eller ej. Jag har lite svårt för det. I Hanoi kändes mycket mer genuint. Men vem är jag att döma städer efter tre dagar i vardera?
Två saker var dock gemensamma - trafiken och ljudet. Dessutom bodde vi precis bredvid en gigantisk park där man firade nyår i dagarna tre. Och då menar jag fira med STORA bokstäver. Så mycket folk. Så mycket ljud. Så mycket oljud. Trots att vi satt högt upp på takterassen på hotellet kunde vi inte prata med varandra i allt larm.
En stark upplevelse i Saigon var besöket på krigsmuseet.
Fortfarande föds många barn med missbildningar efter den kemiska (eller var det biologiska) krigföringen under Vietnamkriget. Ni vet den där bilden med den unga flickan som springer undan napalmbomber? Det var väldigt starkt att se den "på plats" så att säga.
Vi lyckades därutöver pricka in en buddistisk mässa (som sker fyra gånger i månaden) och ett katolskt bröllop under våra dagar där. Två olika händelser men väldigt häftiga. Vi fick också se en del av storstadens och turismens baksida - prostitutionen. Många unga flickor, med alldeles för korta kjolar och alldeles för höga klackar, umgicks med äldre västerländska män. Ännu fler unga flickor satt på barerna och väntade. Det är hemskt att se.
Jag förstår självklart att det finns prostitution i alla större städer - och i många mindre också, självkart. Men det var så synligt och påtagligt, så som jag har hört och tänkt mig att det är i delar av Thailand. En tanke som slog oss var att Vietnam kanske är en "ny marknad". Ökad turism har inte bara gott med sig, det är sant.
Något mer trivsamt är att herrarna fick varsin sommarkavaj uppsydd under vår Saigonvistelse. Måttagning och beställning ena dag, avhämtning två dagar senare, och både billigt och snyggt det blev - ett riktigt fynd alltså!
Självklart ska ni få några bilder också. Har du en bra helg på gång, förresten?
 |
| Krigsmuseet i Saigon. Mäktigt. |
 |
| J lyckades fånga en bild där jag och C fungerar över vad som är viktig i livet. Väskor! |
 |
| Den buddistiska mässan |
 |
Bruden håller tal för maken och församlingen. |
 |
| Utsikten från hotellets takterrass.Suddig bild, men det är folk överallt i parken, jag lovar! |
lördag 21 januari 2012
Smaklig måltid!
Vietnamresan var tänkt att vara en kombinerad upplevelse- och viloresa och det var det också. Men det blev i stor omfattning också en matresa, vilket blev en positiv överraskning för mig. Vi åt oss igenom Hanoi och Saigon med dess gatuserveringar och Phu Quoc med dess färska frukt. "Man ska aldrig dö nyfiken" var vårt motto, och det ledde till att vi smakade, tuggade, luktade och njöt och genom landet och havet.
Vi åt till och med nyfiskade, nygrillade sjöborrar. Gott var det väl kanske inte, men nu är det gjort. Som sagt - man kan inte dö nyfiken!
Ibland reagerade man måhända över mathållningen - flugorna på köttet och damerna som diskade ute på gatan, eller när försäljarna satt på huk på själva tillagningsbordet - men allt var alltid vällagat och oerhört gott. På den lilla ön tillverkar man dessutom de som enligt många är "världens bästa fisksås". Den doppade man färska eller friterade vårrullar i. De nygrillade räkorna doppade man i stället i svartpeppar som man hade pressat lite lime över - se det är ett tips jag ska ta med mig till sommarstugans grillade lax.
Vi försökte ta med oss några flaskor fisksås hem, ordentligt invirade i resväskorna, men vet ni - där åkte vi på pumpen i tullen. Det var bara att plocka upp dem, för att någon anledning får man inte föra ut fisksås ur landet. Jag inte varför men det är inte en fajt man tar i tullen.
I dag bjuder jag på fler bilder än ord. Håll tillgodo!
Vi åt till och med nyfiskade, nygrillade sjöborrar. Gott var det väl kanske inte, men nu är det gjort. Som sagt - man kan inte dö nyfiken!
Ibland reagerade man måhända över mathållningen - flugorna på köttet och damerna som diskade ute på gatan, eller när försäljarna satt på huk på själva tillagningsbordet - men allt var alltid vällagat och oerhört gott. På den lilla ön tillverkar man dessutom de som enligt många är "världens bästa fisksås". Den doppade man färska eller friterade vårrullar i. De nygrillade räkorna doppade man i stället i svartpeppar som man hade pressat lite lime över - se det är ett tips jag ska ta med mig till sommarstugans grillade lax.
Vi försökte ta med oss några flaskor fisksås hem, ordentligt invirade i resväskorna, men vet ni - där åkte vi på pumpen i tullen. Det var bara att plocka upp dem, för att någon anledning får man inte föra ut fisksås ur landet. Jag inte varför men det är inte en fajt man tar i tullen.
I dag bjuder jag på fler bilder än ord. Håll tillgodo!
Färskt kött såldes på marknaden.
Grodlår, anyone?
Den allra vackraste moroten, eller hur?
Peka, grilla och ät!
Iskaffe med kondenserad mjölk var verkligen mums!
Mycket grillat blev det.
Vi köpte färsk frukt på stranden varje dag.
Nyuppfiskad sjöborre
Samma sjöborre en stund senare
torsdag 19 januari 2012
Halongbukten - ett vackert världsarv
På min och J:s bröllopsdag besökte vi Halong Bay - ett av Unescos världsarv, utsett 1994. (Som parentes kan jag nämna att vi tidigare firat bröllopsdagar på Mauritius och i Tanzania - jag brukar säga till J att det blir allt svårare att toppa...)
Såhär kan man läsa på Wikipedia om Halong:
Halongbukten är ett vattenområde på ungefär 1 500 km² i norra Vietnam. Det vietnamesiska namnet Vịnh Hạ Long betyder "Den nedstigande drakens bukt". Bukten består av ett tätt nätverk med 1 969 monolitiska kalkstensöar, var och en med en kompakt djungelvegetation på toppen vilka reser sig spektakulärt från havet. Flera av öarna är ihåliga, med enorma grottor.
Några av öarna har flytande fiskebyar, som utnyttjar det grunda vattnet med 200 fiskarter och 450 molluskarter. Många av öarna har fått namn av sina speciella formationer och sammanlagt 989 av öarna har namngivits.
Vi såg både kalkstensöarna, grottor och flytande fiskebyar, så Wikipedia har helt rätt den här gången.
Dessutom sov vi på en djonk på natten, vilket var jättehäftigt. Visst är det en turistfälla, vi var inte direkt ensamma på vattnet. Det var fullt av turistbåtar överallt, men upplevelsen var ändå mycket speciellt. Det var som att flyta runt i en sagovärld med dessa enorma klippöar. Dessutom var vi bara drygt 20 personer som bodde på båten, i hytter liksom på hotell, så det kändes ganska personligt ändå.
Jag läste häromdagen att de bolag som trafikerar bukten har fått i uppdrag från den vietnamesiska staten att måla alla djonkar vita, vilket jag tycker låter märkligt. Det skulle tydligen stämma bättre in i miljön men jag är inte säker på att jag håller med. Vita båtar? Skulle det vara snyggt? Tydligen har även bolagen protesterat högljutt men jag har en känsla av att (den kommunistiska) staten vinner den matchen, för har de bestämt sig, så har de nog.
Dagens bilder blir några världsarvsbilder, så klart. När vi var där var det tyvärr disigt, men visst är det vacket ändå?
Såhär kan man läsa på Wikipedia om Halong:
Halongbukten är ett vattenområde på ungefär 1 500 km² i norra Vietnam. Det vietnamesiska namnet Vịnh Hạ Long betyder "Den nedstigande drakens bukt". Bukten består av ett tätt nätverk med 1 969 monolitiska kalkstensöar, var och en med en kompakt djungelvegetation på toppen vilka reser sig spektakulärt från havet. Flera av öarna är ihåliga, med enorma grottor.
Några av öarna har flytande fiskebyar, som utnyttjar det grunda vattnet med 200 fiskarter och 450 molluskarter. Många av öarna har fått namn av sina speciella formationer och sammanlagt 989 av öarna har namngivits.
Vi såg både kalkstensöarna, grottor och flytande fiskebyar, så Wikipedia har helt rätt den här gången.
Dessutom sov vi på en djonk på natten, vilket var jättehäftigt. Visst är det en turistfälla, vi var inte direkt ensamma på vattnet. Det var fullt av turistbåtar överallt, men upplevelsen var ändå mycket speciellt. Det var som att flyta runt i en sagovärld med dessa enorma klippöar. Dessutom var vi bara drygt 20 personer som bodde på båten, i hytter liksom på hotell, så det kändes ganska personligt ändå.
Jag läste häromdagen att de bolag som trafikerar bukten har fått i uppdrag från den vietnamesiska staten att måla alla djonkar vita, vilket jag tycker låter märkligt. Det skulle tydligen stämma bättre in i miljön men jag är inte säker på att jag håller med. Vita båtar? Skulle det vara snyggt? Tydligen har även bolagen protesterat högljutt men jag har en känsla av att (den kommunistiska) staten vinner den matchen, för har de bestämt sig, så har de nog.
Dagens bilder blir några världsarvsbilder, så klart. När vi var där var det tyvärr disigt, men visst är det vacket ändå?
 |
| Den här djonken sov vi inte på, men det var väldigt likt! |
 |
| Den här grottan, i tre "rum" var på totalt 20 000 kvadratmeter. |
 |
En flytande fiskeby där människor bor på vattnet En söt liten båtburen grabb |
tisdag 17 januari 2012
Personligt och speciellt
Vi är ett resesällskap på fyra personer som trivs väldigt bra ihop. Vi har rest en del tillsammans genom åren och då lär man känna varandra. Ibland vill man vara tyst och ta in intryck, ibland vill man fnittra åt sådant man ser, och på något sätt känner vi på oss när det är dags för vilket, så att säga. Sådant är skönt.
Resan var på 16 dagar totalt, och vi satte ihop programmet själva med hjälp av en resebyrå i Varberg. Jag rekommenderar verkligen det upplägget. Man får se det man vill och resan blir väldigt personlig. Den här gången ville vi dels uppleva, dels vila. Därav en vecka stad och en vecka hav. Perfekt!
I Hanoi hade vi samma guide hela tiden - Thien. Han var väligt påläst och kunnig, och samtidigt otroligt mån om oss hela tiden. Bland det första han sade till oss var att vi inte fick äta något direkt från någon gatuservering för våra västerländska magar skulle inte tåla det. "Ok" sade vi - men så fort vi fick chansen satte vi oss förstås på en gatuservering och åt nudelsoppa. Jag köpte en väska för 12 US-dollar och då blev han jättebekymrad, för det var ju en kopia. Helt ok tyckte jag, för det priset, men han rynkade pannan och konstaterade att dragkedjorna nog skulle gå sönder...
Under våra fyra Hanoibaserade dagar hann vi med massor, bland annat ett besök på Ho Chi Minh-mausoleet, vilket var en ganska märklig upplevelse.
Vi fick gå, eller snarare paradera, på rad - först över ett torg, sedan in i ett stort hus med många gångar och slutligen in i det innersta rummet där "Uncle Ho", som Ho Chi Minh kallas av vietnameserna, låg till beskådande i en glaslåda. Vitklädda stela militärvakter vaktade samt hyssjade åt dem som råkade hosta eller hade för klapprande skor. Lika tyst som vi skred in skred vi också i en annan ände av huset - ut på ett stort torg, där Uncle Ho höll stora tal när Vietnam förklarade sig självständigt från fransmännen i mitten av 1940-talet.
Ytterligare en Hanoiupplevelse utöver det vanliga var nyårsafton.
Vi hade bokat bord på en restaurang via nätet. Det enda vi visste var egentligen att de hade en fantastisk buffé och det kändes hoppfullt. Och herre min je - där fanns all mat som tänkas kan. Dock var alla skyltar på vietnamesiska så lite fick man chansa. Soppan med fågelhuvuden hoppade jag dock över...
Vi var de enda västerlänningarna där, och som det sig bör var vi lite uppklädda och så. Det var ju trots allt nyårsafton. Det var ett sätt att märka ut sig, utöver att vi är en halvmeter längre än de flesta. Gästerna på restaurangen hade nämligen vardagskläder på sig och många hade dunjackor! Livat värre var det också, för många hade med sig egen sprit som de ställde upp på borden och drack friskt av. I övrigt såg vi dock väldigt lite av fylleri på gatorna - varken på nyårsafton eller annars.
Vietnamesernas eget nyår infaller inte förrän den 23 januari, men de passar på att fira vårt också, så när vi gick ut på staden delade vi gatorna med ungefär 500 000 andra. Ni kan tänka er trafiken och sorlet! Som grädde på moset blev C och B intervjuade av vietnamesisk tv, mitt i allt detta.
Ytterligare en aktivitet tål att nämnas - vietnamesisk dockteater på vatten.
Trångt - ja. Trevligt - tja. Men ändå något typiskt vietnamesiskt, så det var värt de 45 minutrarna av knäskav. Allt i Vietnams är nämligen anpassat efter ett folk som är litet och nätt, vilket avståndet mellan stolsraderna bevisade.
Några bilder blir det förstås även i dag, bland annat från nyårsafton. Håll tillgodo!
Resan var på 16 dagar totalt, och vi satte ihop programmet själva med hjälp av en resebyrå i Varberg. Jag rekommenderar verkligen det upplägget. Man får se det man vill och resan blir väldigt personlig. Den här gången ville vi dels uppleva, dels vila. Därav en vecka stad och en vecka hav. Perfekt!
I Hanoi hade vi samma guide hela tiden - Thien. Han var väligt påläst och kunnig, och samtidigt otroligt mån om oss hela tiden. Bland det första han sade till oss var att vi inte fick äta något direkt från någon gatuservering för våra västerländska magar skulle inte tåla det. "Ok" sade vi - men så fort vi fick chansen satte vi oss förstås på en gatuservering och åt nudelsoppa. Jag köpte en väska för 12 US-dollar och då blev han jättebekymrad, för det var ju en kopia. Helt ok tyckte jag, för det priset, men han rynkade pannan och konstaterade att dragkedjorna nog skulle gå sönder...
Under våra fyra Hanoibaserade dagar hann vi med massor, bland annat ett besök på Ho Chi Minh-mausoleet, vilket var en ganska märklig upplevelse.
Vi fick gå, eller snarare paradera, på rad - först över ett torg, sedan in i ett stort hus med många gångar och slutligen in i det innersta rummet där "Uncle Ho", som Ho Chi Minh kallas av vietnameserna, låg till beskådande i en glaslåda. Vitklädda stela militärvakter vaktade samt hyssjade åt dem som råkade hosta eller hade för klapprande skor. Lika tyst som vi skred in skred vi också i en annan ände av huset - ut på ett stort torg, där Uncle Ho höll stora tal när Vietnam förklarade sig självständigt från fransmännen i mitten av 1940-talet.
Ytterligare en Hanoiupplevelse utöver det vanliga var nyårsafton.
Vi hade bokat bord på en restaurang via nätet. Det enda vi visste var egentligen att de hade en fantastisk buffé och det kändes hoppfullt. Och herre min je - där fanns all mat som tänkas kan. Dock var alla skyltar på vietnamesiska så lite fick man chansa. Soppan med fågelhuvuden hoppade jag dock över...
Vi var de enda västerlänningarna där, och som det sig bör var vi lite uppklädda och så. Det var ju trots allt nyårsafton. Det var ett sätt att märka ut sig, utöver att vi är en halvmeter längre än de flesta. Gästerna på restaurangen hade nämligen vardagskläder på sig och många hade dunjackor! Livat värre var det också, för många hade med sig egen sprit som de ställde upp på borden och drack friskt av. I övrigt såg vi dock väldigt lite av fylleri på gatorna - varken på nyårsafton eller annars.
Vietnamesernas eget nyår infaller inte förrän den 23 januari, men de passar på att fira vårt också, så när vi gick ut på staden delade vi gatorna med ungefär 500 000 andra. Ni kan tänka er trafiken och sorlet! Som grädde på moset blev C och B intervjuade av vietnamesisk tv, mitt i allt detta.
Ytterligare en aktivitet tål att nämnas - vietnamesisk dockteater på vatten.
Trångt - ja. Trevligt - tja. Men ändå något typiskt vietnamesiskt, så det var värt de 45 minutrarna av knäskav. Allt i Vietnams är nämligen anpassat efter ett folk som är litet och nätt, vilket avståndet mellan stolsraderna bevisade.
Några bilder blir det förstås även i dag, bland annat från nyårsafton. Håll tillgodo!
 |
| Fågel jag åt. |
 |
| Fågeln jag inte åt. |
 |
| Här var det fest! |
 |
| Kända från tv! |
 |
| Uncle Hos boning |
 |
| Och slutligen några levande höns på trång resa. |
söndag 15 januari 2012
Första anhalt - Hanoi
En reseberättelse i flera delar får det bli. Här kommer den första - trevlig läsning!
Hanoi har sju miljoner invånare och tre miljoner vespor – och det märks. Intrycken denna vår första dag i Vietnam var många, och mest var det trafiken och alla vesporna som fastnade på näthinnan - inte minst vid 17-tiden då alla Vespaåkande föräldrar hämtade sina barn för att åka hem efter jobbet. Det var totalt kaos på gatorna med minst en, ofta två, ibland tre, personer på varje vespa.
Alla vuxna hade visserligen hjälm men många riktigt små barn reste hjälmlöst, vilket såg helt livsfarligt ut!
Alla tutade dessutom hela tiden för att påkalla uppmärksamhet och som gångtrafikant var det bara att oförskräckt (nåja) kliva rätt ut i gatan, mitt i trafiken. Om man bara gick rätt fram utan att tveka så saktade motorcyklisterna in. Det funkade förvisso men man var verkligen helskraj! Dessutom var man tvungen att gå på gatorna för trottoarerna var fyllda av människor som lagade mat, diskade, åt och umgicks. Därtill fungerade trottoarerna som parkeringsplats för alla vespor.
Vi bodde mitt i den gamla stadsdelen med dess trånga gator. Husen är oerhört smala, vilket beror på de höga markpriserna, fick vi veta. Man har helt enkelt inte råd med så många kvadratmeter på marken så därför bygger man uppåt i stället. Smart tänkt, såklart.
Vietnam kan betraktas som något slags kommunistisk marknadsekonomi. Det finns bara ett parti att rösta på, och landshjälten Ho Chi Minh finns allorstäders närvarande på plakat och skyltar, men samtidigt är det stor kommers i de små affärerna. En något märklig känsla.
Det första vi gjorde ute på staden var att vi slog oss ner mitt på trottoaren på låga plastpallar och tog en oförskämt billig vietnamesisk öl och lite nudelsoppa - för det puttrade i grytor överallt utefter gatan. Ohygieniskt måhända, men alltid vällagat och väldigt gott. På kvällen strosade vi runt för att bekanta oss med staden, och minsann – blev vi inte bjudna på en "black oyster" när vi passerade några vietnameser där på plastpallarna. Vad det var för skaldjur vet jag egentligen inte, men gott var det.
På trottoarkanten satt damer och diskade för hand i några plastbaljor. Här skulle livsmedelskontrollanterna få spader, det är ett som är säkert. Och på tal om spader - kolla in elledningarna nedan. De kan nog ge vilken elektriker som helst hicka, eller hur?
Hanoi har sju miljoner invånare och tre miljoner vespor – och det märks. Intrycken denna vår första dag i Vietnam var många, och mest var det trafiken och alla vesporna som fastnade på näthinnan - inte minst vid 17-tiden då alla Vespaåkande föräldrar hämtade sina barn för att åka hem efter jobbet. Det var totalt kaos på gatorna med minst en, ofta två, ibland tre, personer på varje vespa.
Alla vuxna hade visserligen hjälm men många riktigt små barn reste hjälmlöst, vilket såg helt livsfarligt ut!
Alla tutade dessutom hela tiden för att påkalla uppmärksamhet och som gångtrafikant var det bara att oförskräckt (nåja) kliva rätt ut i gatan, mitt i trafiken. Om man bara gick rätt fram utan att tveka så saktade motorcyklisterna in. Det funkade förvisso men man var verkligen helskraj! Dessutom var man tvungen att gå på gatorna för trottoarerna var fyllda av människor som lagade mat, diskade, åt och umgicks. Därtill fungerade trottoarerna som parkeringsplats för alla vespor.
Vi bodde mitt i den gamla stadsdelen med dess trånga gator. Husen är oerhört smala, vilket beror på de höga markpriserna, fick vi veta. Man har helt enkelt inte råd med så många kvadratmeter på marken så därför bygger man uppåt i stället. Smart tänkt, såklart.
Vietnam kan betraktas som något slags kommunistisk marknadsekonomi. Det finns bara ett parti att rösta på, och landshjälten Ho Chi Minh finns allorstäders närvarande på plakat och skyltar, men samtidigt är det stor kommers i de små affärerna. En något märklig känsla.
Det första vi gjorde ute på staden var att vi slog oss ner mitt på trottoaren på låga plastpallar och tog en oförskämt billig vietnamesisk öl och lite nudelsoppa - för det puttrade i grytor överallt utefter gatan. Ohygieniskt måhända, men alltid vällagat och väldigt gott. På kvällen strosade vi runt för att bekanta oss med staden, och minsann – blev vi inte bjudna på en "black oyster" när vi passerade några vietnameser där på plastpallarna. Vad det var för skaldjur vet jag egentligen inte, men gott var det.
På trottoarkanten satt damer och diskade för hand i några plastbaljor. Här skulle livsmedelskontrollanterna få spader, det är ett som är säkert. Och på tal om spader - kolla in elledningarna nedan. De kan nog ge vilken elektriker som helst hicka, eller hur?
Massor av upplevelser senare
Nu är jag tillbaka - massor av upplevelser senare och rikare. På dagen efter annandag jul drog jag, J och vännerna C och B till Vietnam för en fullständigt fantastisk resa. Vi har varit i Hanoi, Ha Long Bay, Saigon, Mekongdeltat och slutligen på Phu Qouc - en paradisö utan för södra Vietnam.
Fortfarande är jag trött efter 30 timmars hemresa, och fortfarande är alla bilder i total oordning, men jag lovar att berätta ALLT vilken dag som helst. Jag sitter och funderar på om jag ska försöka göra ett slags reseberättelse av det hela, och fullt möjligt kommer jag att testa texterna på er - kan det vara något?
Det känns hur som helst skönt att vara hemma, och tack ske lov och pris så lyser snön med sin frånvaro. Sådant gläder en vinterogillare som jag.
Som sagt, nu är jag tillbaka. Hur har du haft det sedan sist?
Fortfarande är jag trött efter 30 timmars hemresa, och fortfarande är alla bilder i total oordning, men jag lovar att berätta ALLT vilken dag som helst. Jag sitter och funderar på om jag ska försöka göra ett slags reseberättelse av det hela, och fullt möjligt kommer jag att testa texterna på er - kan det vara något?
Det känns hur som helst skönt att vara hemma, och tack ske lov och pris så lyser snön med sin frånvaro. Sådant gläder en vinterogillare som jag.
Som sagt, nu är jag tillbaka. Hur har du haft det sedan sist?
onsdag 21 december 2011
Eftertänksamhetens tid
Jag håller på med avvänjning, märker ni det? Inte så att jag på något sätt ska sluta blogga, det skulle aldrig falla mig in, men det är ett juluppehåll på gång. Senhösten har varit väldigt intensiv, så det har blivit si och så med bloggandet ibland, men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det utan mer längta efter er ibland.
Och nu gjorde jag det. :)
Julstöket är i full gång här i Månstad. Jag och J har fixat alla julklapparna men det är ju en del annat som ska fixas. På julafton ska det bli så mysigt med massor av folk här hemma. Det gillar jag! Det blir lite "Kom som du är" blandat med "Du är så välkommen så!" ¨Sedan får vi se vilka det blir vid vilka tider.
Har du inget för dig är det alltså bara att du tittar förbi!
Samtidigt blir jag alltid lite extra eftertänksam i juletid för det är så många som känner sig och är ensamma. Alla andra storhelger kan man bli inbjuden hit och dit, men just julen betonar familjen och familjefriden mer än någon annan helg. Men alla har inte familj. Alla har inte skinka och tio sorters sill. Alla får inte julklappar.
Jag vet att jag låter som "Karl-Bertil Jonssons julafton" vilket för övrigt alltid har varit mitt favoritprogram på julafton, och mitt syfte är inte att ge alla familjer dåligt samvete. Det är klart man ska fira jul och mysa med nära och kära!
Men ändå. Jag var i Stockholm i måndags och för varje gång jag kommer dit ser jag allt fler tiggare på gatan. Människor som står på knä med händerna i en bedjande gest. Det är hemskt att se. En del säger att det är ligor som åker runt, men det spelar ingen roll. Det är människor som sitter där, timme efter timme, bedjande om en slant från oss som släntrar förbi. Det är inte värdigt, och så menar jag inte att det är de som saknar värde. Nej, i stället menar jag att det inte är värdigt ett välfärdssamhälle att människor ska behöva ha det så.
Svenskarna ger allt mer till välgörenhet läste jag för ett tag sedan och det är väl bra på sitt sätt. Men samtidigt vill jag inte ha ett samhälle där vi är beroende av varandras välgörenhet. Ett samhälle har faktiskt ansvar för sina medborgare, likväl som vi har ansvar för våra medmänniskor.
Sådärja, nu blev jag lite djup i dag igen - men det får ni ta. :-)
Hur är det - är du färdig med julstöket ännu?
Och nu gjorde jag det. :)
Julstöket är i full gång här i Månstad. Jag och J har fixat alla julklapparna men det är ju en del annat som ska fixas. På julafton ska det bli så mysigt med massor av folk här hemma. Det gillar jag! Det blir lite "Kom som du är" blandat med "Du är så välkommen så!" ¨Sedan får vi se vilka det blir vid vilka tider.
Har du inget för dig är det alltså bara att du tittar förbi!
Samtidigt blir jag alltid lite extra eftertänksam i juletid för det är så många som känner sig och är ensamma. Alla andra storhelger kan man bli inbjuden hit och dit, men just julen betonar familjen och familjefriden mer än någon annan helg. Men alla har inte familj. Alla har inte skinka och tio sorters sill. Alla får inte julklappar.
Jag vet att jag låter som "Karl-Bertil Jonssons julafton" vilket för övrigt alltid har varit mitt favoritprogram på julafton, och mitt syfte är inte att ge alla familjer dåligt samvete. Det är klart man ska fira jul och mysa med nära och kära!
Men ändå. Jag var i Stockholm i måndags och för varje gång jag kommer dit ser jag allt fler tiggare på gatan. Människor som står på knä med händerna i en bedjande gest. Det är hemskt att se. En del säger att det är ligor som åker runt, men det spelar ingen roll. Det är människor som sitter där, timme efter timme, bedjande om en slant från oss som släntrar förbi. Det är inte värdigt, och så menar jag inte att det är de som saknar värde. Nej, i stället menar jag att det inte är värdigt ett välfärdssamhälle att människor ska behöva ha det så.
Svenskarna ger allt mer till välgörenhet läste jag för ett tag sedan och det är väl bra på sitt sätt. Men samtidigt vill jag inte ha ett samhälle där vi är beroende av varandras välgörenhet. Ett samhälle har faktiskt ansvar för sina medborgare, likväl som vi har ansvar för våra medmänniskor.
Sådärja, nu blev jag lite djup i dag igen - men det får ni ta. :-)
Hur är det - är du färdig med julstöket ännu?
torsdag 15 december 2011
Ett litet stim, minsann
Trogna läsare vet att jag gillar att tävla på nätet och att jag har bråda tider just i julkalenderperioden. Och vet ni - det har faktiskt börjat ge lite utdelning.
Häromdagen vann J en jullåda från Hemgården (även om jag möjligen tävlade i hans namn) och i den lär det finnas en julskinka och annat smått och gott. Sådant underlättar för en stressad husmor och husfar. Och i dag har jag fått dels ett vinnarmail om en reseplånbok (kan vara bra att ha) och en riktig höjdarvinst för en schlagergalning som jag - hotell, resa, biljetter och vip-nånting vid schlagerfinalen i Globen i mars!!
Rimmet handlade om att J gillar hårdrock mer än schlager och att jag ville omvända honom, typ. Så här lät rimmet:
Att spela högt och vrida upp volymen,
det är Melodifestivalskutymen.
Och det är ingen familjehemlighet,
att jag gillar "musiktävlingarnas kunglighet".
Om jag detta härliga pris vann
tar jag med min hårdrockstokige man,
Han tycker att schlager suger
och att bara gnisslande gitarriff duger...
Efter en helg i Globen med Christer Björkmans gäng
kanske han måhända gnolar med i nån refräng?
Ja, möjligen blir musiken här hemma aldrig sig lik
om han äntligen får lyssna på riktig musik!
Ja, jag vet. Mina rim är sällan några litterära mästerverk, men det är ändå kul att sitta och leka lite med orden. Jag har ju vanligen ett professionellt förhållande till orden, så ett rim då och då livar upp. Andra går in till jobbarkompisarna och pratar strunt en stund när de vill inspirera sig, jag sätter mig och kör ett rim. Konstigt nog har jag däremot aldrig fastnat för traditionen att skriva rim på julklapparna.
Häromdagen vann J en jullåda från Hemgården (även om jag möjligen tävlade i hans namn) och i den lär det finnas en julskinka och annat smått och gott. Sådant underlättar för en stressad husmor och husfar. Och i dag har jag fått dels ett vinnarmail om en reseplånbok (kan vara bra att ha) och en riktig höjdarvinst för en schlagergalning som jag - hotell, resa, biljetter och vip-nånting vid schlagerfinalen i Globen i mars!!
Rimmet handlade om att J gillar hårdrock mer än schlager och att jag ville omvända honom, typ. Så här lät rimmet:
Att spela högt och vrida upp volymen,
det är Melodifestivalskutymen.
Och det är ingen familjehemlighet,
att jag gillar "musiktävlingarnas kunglighet".
Om jag detta härliga pris vann
tar jag med min hårdrockstokige man,
Han tycker att schlager suger
och att bara gnisslande gitarriff duger...
Efter en helg i Globen med Christer Björkmans gäng
kanske han måhända gnolar med i nån refräng?
Ja, möjligen blir musiken här hemma aldrig sig lik
om han äntligen får lyssna på riktig musik!
Ja, jag vet. Mina rim är sällan några litterära mästerverk, men det är ändå kul att sitta och leka lite med orden. Jag har ju vanligen ett professionellt förhållande till orden, så ett rim då och då livar upp. Andra går in till jobbarkompisarna och pratar strunt en stund när de vill inspirera sig, jag sätter mig och kör ett rim. Konstigt nog har jag däremot aldrig fastnat för traditionen att skriva rim på julklapparna.
Dagens bild får bli en grej jag såg på Facebook. Kanske lite elakt men vi kan väl klassa in det under alla de märkliga skyltar jag brukar samla på. Hur är det - skriver du rim på dina julklappar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)