Så låter det allt som oftast här på Norrgården. Allt skulle vara så mycket enklare om jag var bara tio yngre, jag lovar. Dels var jag i betydligt bättre form då, dels har jag fått för mig att jag ska göra lika många situps per dag som antalet år jag är, vilket numera är den ansenliga mängden 48.
Detta kanske något dåraktiga tips fick jag av en arbetskamrat. Hon körde nämligen den taktiken för några år sedan - och då ska ju inte jag vara sämre! Jag borde ha tänkt på att hon är yngre än mig, och framför allt var hon betydligt yngre när hon höll på med detta.
(Ja, "än mig" - alla eventuella språkmänniskor. Jag betraktar nämligen det lilla ordet "än" som en preposition i stället för en bisatsinledare och då är objektsformen helt rätt - hur hemskt det än känns.)
Träning är skönt. Träning är bra. Träning är nyttigt. Jag vet.
Men träning av det slag som jag gillar är också livsfarligt, nu när det är mörkt hela tiden och vägarna här på landet är isiga. Jag längtar därför till våren på fler sätt än ett.
I höstas, innan det blev mörkt på morgnarna, brukade jag gå en runda (jag gick visserligen rakt fram, men det heter ju så) i rask takt på fyra kilometer varje morgon. Det var ett perfekt sätt att vakna och att samla tankarna inför dagens jobb. Ibland lyssnade jag på musik, ibland lyssnade jag på tystnaden. Båda var lika skönt.
Ibland fick jag lite sällskap på vägen. En morgon stod det här gänget på vägen och undrade om de fick slå följe. Och vad svarade jag? "Självklart FÅR ni det!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar