onsdag 21 december 2011

Eftertänksamhetens tid

Jag håller på med avvänjning, märker ni det? Inte så att jag på något sätt ska sluta blogga, det skulle aldrig falla mig in, men det är ett juluppehåll på gång. Senhösten har varit väldigt intensiv, så det har blivit si och så med bloggandet ibland, men jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för det utan mer längta efter er ibland.

Och nu gjorde jag det. :)

Julstöket är i full gång här i Månstad. Jag och J har fixat alla julklapparna men det är ju en del annat som ska fixas. På julafton ska det bli så mysigt med massor av folk här hemma. Det gillar jag! Det blir lite  "Kom som du är" blandat med  "Du är så välkommen så!" ¨Sedan får vi se vilka det blir vid vilka tider.

Har du inget för dig är det alltså bara att du tittar förbi!

Samtidigt blir jag alltid lite extra eftertänksam i juletid för det är så många som känner sig och är ensamma. Alla andra storhelger kan man bli inbjuden hit och dit, men just julen betonar familjen och familjefriden mer än någon annan helg. Men alla har inte familj. Alla har inte skinka och tio sorters sill. Alla får inte julklappar.

Jag vet att jag låter som "Karl-Bertil Jonssons julafton" vilket för övrigt alltid har varit mitt favoritprogram på julafton, och mitt syfte är inte att ge alla familjer dåligt samvete. Det är klart man ska fira jul och mysa med nära och kära!

Men ändå. Jag var i Stockholm i måndags och för varje gång jag kommer dit ser jag allt fler tiggare på gatan. Människor som står på knä med händerna i en bedjande gest. Det är hemskt att se. En del säger att det är ligor som åker runt, men det spelar ingen roll. Det är människor som sitter där, timme efter timme, bedjande om en slant från oss som släntrar förbi. Det är inte värdigt, och så menar jag inte att det är de som saknar värde. Nej, i stället menar jag att det inte är värdigt ett välfärdssamhälle att människor ska behöva ha det så.

Svenskarna ger allt mer till välgörenhet läste jag för ett tag sedan och det är väl bra på sitt sätt. Men samtidigt vill jag inte ha ett samhälle där vi är beroende av varandras välgörenhet. Ett samhälle har faktiskt ansvar för sina medborgare, likväl som vi har ansvar för våra medmänniskor.

Sådärja, nu blev jag lite djup i dag igen - men det får ni ta. :-)

Hur är det - är du färdig med julstöket ännu?

torsdag 15 december 2011

Ett litet stim, minsann

Trogna läsare vet att jag gillar att tävla på nätet och att jag har bråda tider just i julkalenderperioden. Och vet ni - det har faktiskt börjat ge lite utdelning.

Häromdagen vann J en jullåda från Hemgården (även om jag möjligen tävlade i hans namn) och i den lär det finnas en julskinka och annat smått och gott. Sådant underlättar för en stressad husmor och husfar. Och  i dag har jag fått dels ett vinnarmail om en reseplånbok (kan vara bra att ha) och en riktig höjdarvinst för en schlagergalning som jag - hotell, resa, biljetter och vip-nånting vid schlagerfinalen i Globen i mars!!

Rimmet handlade om att J gillar hårdrock mer än schlager och att jag ville omvända honom, typ. Så här lät rimmet:

Att spela högt och vrida upp volymen,
det är Melodifestivalskutymen.
Och det är ingen familjehemlighet,
att jag gillar "musiktävlingarnas kunglighet".

Om jag detta härliga pris vann
tar jag med min hårdrockstokige man,
Han tycker att schlager suger
och att bara gnisslande gitarriff duger...

Efter en helg i Globen med Christer Björkmans gäng
kanske han måhända gnolar med i nån refräng?
Ja, möjligen blir musiken här hemma aldrig sig lik
om han äntligen får lyssna på riktig musik!

Ja, jag vet. Mina rim är sällan några litterära mästerverk, men det är ändå kul att sitta och leka lite med orden. Jag har ju vanligen ett professionellt förhållande till orden, så ett rim då och då livar upp. Andra går in till jobbarkompisarna och pratar strunt en stund när de vill inspirera sig, jag sätter mig och kör ett rim. Konstigt nog har jag däremot aldrig fastnat för traditionen att skriva rim på julklapparna.

Dagens bild får bli en grej jag såg på Facebook. Kanske lite elakt men vi kan väl klassa in det under alla de märkliga skyltar jag brukar samla på. Hur är det - skriver du rim på dina julklappar? 


måndag 12 december 2011

Plötsligt händer det...

Åh, vad jag gillar den där "töntiga" Trissreklamen där svärmor Gittan sitter och skrapar en Trisslott i mycket godan ro medan svärsonen försöker att jaga på henne - men icke. Plötsligt spelas det dragspel i stället. Jag tycker att den känns riktigt Roy Andersson-aktig. (För att påminna er delar jag ett par klipp här nedan - dels en valfilm från 1985, dels en reklamfilm.)

Jag vet inte om han har gjort Trissfilmen, kanske någon av er vet?

Jag är en sådan som gillar reklamfilm, för en del är ju faktiskt både vältänkt och välgjord. Ta Judit och Judit från Comhem, med de där två bebisarna som pratar med varandra. Eller ICA-Stig som blivit en institution. Eller de där barnen som säger filmrepliker ("Are you talking to me?!"). Jag minns dock inte vad de sistnämnda gjorde reklam för, vilket får mig att tänka att den kanske inte var så bra? Nåja, jag minns filmen. Alltid nåt.

Dessutom sätter sig bra reklamrepliker sig i skallen, som t.ex. Triss och "Plötsligt händer det". I helgen, när jag och J åkte från Stockholm var nämligen tåget för tidigt både i Töreboda och Skövde, så vi fick stå och vänta några minuter innan vi åkte iväg. Då tittade damen snett mitt emot mig lite spjuveraktigt åt vårt håll och sade... Ja just det: "Plötsligt händer det."

Vi hade förresten en ljuvlig helg med restaurangbesök, promenad på Söders blåsiga höjder och museibesök, och dessutom lyckades vi köpa klart alla julklappar. Plötsligt händer det. Helgen i Stockholm var ju händelserik för många, och vi råkade på både demonstrationer och Nobelfestligheter. Dagens bild får därför bli en bild som väcker blandade känslor hos mig.

Bilden föreställer är en liten del av den polisstyrka som ställde sig beredd med anledning av demonstrationerna i Gamla stan, där högerextremister och anarkister hade fått demonstrationstillstånd samma dag. Det är något fint med demonstrationsfriheten och något otroligt skrämmande med demonstrationer som urartar.

Är du förresten klar med klapparna ännu?




torsdag 8 december 2011

Den mänskliga faktorn

I morse var det ett inslag på lokalnyheterna om att en undersökterska på ett Caremaboende hade feldoserat en en patient. Mannen i fråga dog, men det här inlägget handlar inte om det. Det handlar inte heller om Carema.

Det handlar om den mänskliga faktorn.

Nyhetsreporten sade nämligen att felet berodde på "den mänskliga faktorn" och chefen för boendet säger i en kommentar att orsaken till medicinförväxlingen huvudsakligen är "den mänskliga faktorn". Men vad är det egentligen? Är inte alla händelser i världen på sätt och vis orsakade av den mänskliga faktorn? Är inte till och med krig orsakade av den mänskliga faktorn? Det är ju människor som står bakom händelserna.

Jag säger inte att man skyller på det. Inte den här gången. Chefen har lovat att man ska se över rutinerna och det är väl bra. Men håll med om att den mänskliga faktorn har blivit något man ofta skyller på. Men vad man gör då är att man lägger över skulden på just människan, inte på de strukturer som ligger bakom.

Det kanske är så ibland att arbetsvillkoren är så stressiga, att personaltätheten är så dålig, att chaufförerna är så trötta, att lärarna är så slutkörda, att det till slut blir för mycket - att den mänskliga faktorn faktiskt är ett symtom på något annat, ett systemfel som kan rättas till med exempelvis politiska beslut?

Jag kanske hårdrar det. Och ibland är det individerna själva som ställer till det. Jag tänker bland annat på sjuksköterskan som inte ville skicka en ambulans till den där killen som dog av sprucken mjälte, trots att han försökte ringa efter ambulans. Men ibland måste man se bortom de första enkla förklaringarna.

Sådant funderar jag på idag. Vad funderar du på?

tisdag 6 december 2011

Nu är det jul(kalendrar) igen!

Ni som känner mig vet att jag gillar att tävla på nätet, och såhär i juletider finns det alltid massor av julkalendrar. Många av dem lottar ut ljus, armband och andra småsaker. Andra lottar ur resor, teknikprylar och sådant. Gissa vilken sort jag gillar mest? :)

I år har antalet dock fullkomligt exploderat, mycket tack vare Facebook.

Det är riktigt hysteriskt, så det gäller att gallra. Om jag bara skulle göra de jag känner till, och det finns säkert mängder till, så skulle jag få hålla på timmavis varje dag. Nu kanske jag lägger en kvällstimme på dem medan jag tittar på tv. Om jag har vunnit något? Tja, det har blivit en ljuslykta och en tomte hittills, men något mer har jag allt tänkt mig att vinna. :-)

En riktigt rolig kalender är den som 4H i Månstad har ordnat.

Det är alltså ett "gäng yngre och äldre ungdomar", eller vad jag ska kalla dem. De brukar göra en julrevy varje år, men i år har de i stället blivit digitala. Visst är en del Månstadsinternt, men det är ändå buskul. Gå gärna in och titta - julkul. (Missa inte hästarna i lucka fem.)

Scrollar du dig tillbaka i dagarna finns det dessutom en tävling där minnsann. Om du rimmar kan du vinna en snygg skärbräda och det kan väl vara värt ett försök?

Nu ska jag sätta mig och försöka vinna lite. Vill du ha tips på tävlingar kan du gå in på blienvinnare - där finns bland annat en hel kategori med jultävlingar. Lycka till!

Glöm förresten inte att det är Finlands självständighetsdag i dag. Därför får du här Monty Pythons Finlandshyllning - tack för att du påminde mig om den H. :-)

söndag 4 december 2011

Morgonmöten som väcker tankar

Jag har varit i Stockholm ett helt gäng med dagar den här veckan, ända sedan i onsdags. Först kurs, sedan möte, sedan förtroenderåd i två dagar. Nu är det skönt att vara hemma, men när jag ändå är iväg så många dagar är det gott att ha lilla lyan. Det måste jag säga!

I morse när jag skulle åka till jobbet för helgen fick jag mig en tankeställare.

Klockan var väldigt tidigt när jag gick busshållplatsen och det var väldigt få människor ute. Vid hållplatsen stod den en lång karl och väntade förmodligen också på bussen. Jag tittade på busstabellen och då kom han fram och berättade för mig att väntetiden för respektive buss stod att läsa på en liten ljusramp.

Jag märkte då att han förmodligen var aningen utvecklingsstörd (ja, jag vet att det heter han han hade en psykisk funktionsnedsättning, men ni vet vad jag menar). Jag tackade för upplysningen och han log.

Efter en stund kom det en äldre tandlös kvinna och satte sig. Även hon var utvecklingsstörd, och ganska pratsjuk. Hon frågade vart jag skulle, var jag bodde, om jag hälsade på min kille, varför jag jobbade på helgen, och hon berättade att hennes 97-åriga mamma och hon hade varsin lägenhet med sjöutsikt. Sedan gick hon iväg.

Då kom en ung tjej och satte sig i busskuren. Inte en blick. Inte en nick. Ingenting. Jag gick fram för att kolla tidtabellen igen och höll då på att halvt slå ihjäl mig (nåja) mitt framför henne när jag halkade på ett apelsinskal. Inte en reaktion. Det var som om jag inte var där.

När bussen kom var det en invandrarkille som körde. Jag kånkade ombord alla mina väskor och sade "God morgon". Då log han stort - och så fick jag åka buss gratis.

Fyra möten med fyra personer. En kille med utländskt ursprung, två psykiskt funktionshindrade och en "vanlig" tjej. Tre av dem pratade med mig, den fjärde noterade mig inte alls. Jag har inget emot unga morgontrötta tjejer, det är inte det, men ändå funderar jag på det där med hur vi är mot varandra och vilka som betraktas som normala. Varför är man ibland rädd, eller i alla fall avvaktande, mot dem inte faller inom ramen för "Normalitet 1A" - vad nu det är.

Sånt tänker jag på en kväll. Vad tänker du på?