Lantlig autism?

Jag hörde en gång på det alltid lyssningsvärda programmet Spanarna, när Jessica Gerdin (tror jag att det var) pratade om digital autism. Det är en sjuka som infinner sig när människor får ett sms eller något, samtidigt som de för ett samtal med någon annan. Plötsligt blir personen i fråga alldeles fjär i blicken och kan inte koncentrera sig på något annat än vem det var som sms:ande eller vem det var som lämnade meddelande. Digital autism alltså.

Vi har något liknande här på landet. Lantlig autism kanske man kan kalla det. Eller varför inte traktorial autism?

Jag berättar detta med kärleksfull ton, tro inte annat, men låt mig förklara. Vi sitter vid köksbordet. Det kan vara jag och J, hela familjen eller några gäster. Vi samtalar om ditt och datt, men plötsligt tittar sällskapet åt ett helt annat håll. Ut genom fönstret. Varför?

Jo, det kommer ju någon på vägen!

All koncentration försvinner från samtalet ända tills bilen, traktorn, hästen eller vad det nu är har passerat och man eventuellt har listat ut vem det är. Jag raljerar inte över det; snarare är det lite gulligt, för det handlar inte om att spekulera, skvallra eller ha järnkoll. Det är mer fråga om en reflex, en vana av något slag. Efter tolv år här i Månstad har jag fortfarande inte anammat den, men den som väntar på något gott. :-)

Dagens bilder föreställer den allé av lupiner jag kör genom varje morgon på väg till jobbet. Nu har de snart blommat över, men det är lika vackert varje år.

I morgon ska jag till storstaden igen, i värmen. Det blir nog en mjukglass på någon uteservering, för jag har någon timme över. Har du något bra tips?