Damklubben - finare än nåt!

Jag är med i en damklubb. Visst är det fint? Månstads IF:s damklubb.

Jag menar verkligen att det är fint, så ingen uppfattar det som ironi på något sätt. (Svårt det där med hur man uppfattas, när man har ett ben i stan och ett på landet.)

Jag flyttade till Månstad 1998, från stora staden. I mitt förra liv var damklubbar inget jag sysslade med. Då tyckte jag nog att det fanns en doft av gammalt över det, lite som kyrkliga syföreningen eller så, och att det lät ruskigt ojämställt. Men oj, vad jag har ändrat uppfattning.

Just det här med jämställdhet är något som jag funderar mycket på.

Är det ojämställt med damklubbar? Nej, inte som jag ser det. Inte numera. För mig handlar det om värdering - hur man själv och andra värderar och uppskattar insatsen. För mig handlar det också om att få möjlighet att utvecklas inom det man tycker om och trivs med. (Observera att jag inte skriver "det man är bäst på" - för det är klart att jag blir bäst på att hänga gardiner om det alltid är jag som gör det. Därmed inte sagt att jag utvecklas av det eller trivs med det.)

Månstads IF:s damklubb ger mig ett sammanhang och en tillhörighet i Månstad. Vi gör det vi trivs med och vi har kul under tiden. Vi bidrar till föreningens fortlevnad och vi uppskattas för det. Det är helt enkelt bra att damklubben finns, och då finns det ju ingen anledning att den inte ska finnas, eller?

Är det då ojämställt med vårdnadsbidrag eller hushållsnära tjänster? Ja, men på helt andra grunder. Den argumentationen tar jag någon annan dag.

Damklubben planerar förresten att ha möte den 12 mars, så lystring alla Månstad IF-damer. Lite taco, lite planering, lite samling i parken. Kallelse kommer snart till en brevlåda nära dig. Välkommen!

Dagens bild får väl bli en bild på damer, jag ser ingen annan råd. Detta är jag, min syster och mina systerdöttrar för några år sedan. Girl power!