Puss på dig, lilla bilen!

Får jag pussa min bil? Eller gör jag mig därmed skyldig till någon märklig sorts fetischism? Och om någon ser det - finns det en risk att jag blir hämtad av personer i vita rockar, för vidare befordran till lämplig klinik?

Jag är beredd att ta risken, för i dag är jag kär i min lilla bil.

En liten ilsken varningslampa har lyst några dagar. Den föreställer något som förmodligen sitter nånstans i bilen, kanske en avgaspryl av något slag? Det är inte riktigt min hemmaplansfråga - som det heter nuförtiden.

Hur som helst var ikonen ifråga först fylld till hälften. Detta betyder enligt manualens sida 105, ett sidnummer jag har lärt mig med tiden, att jag omedelbart ska åka till verkstan. I går eftermiddag blev den plötsligt helt tom, bara konturerna på avgasprylen syntes. Det betyder (enligt samma sida 105) att det inte är lika bråttom till verkstaden. Och för en stund sedan, när jag skulle åka hem från jobbet, syntes den inte alls längre.

Piuu så skönt!

I dag får ni både ljud och bild. Först dagens sång - på tal om män i vita rockar. Det är en hit från 1966 med Napoleon XIV, eller som han egentligen hette, Jerry Samuels. Låten heter They are coming to take me away. Helsjuk låt om ni frågar mig, men den har något speciellt! Det finns dock ingen klatchig musikvideo till denna, för detta utspelar sig på den tiden då musik bara fanns på vinylskivor.

Dagens bild föreställer en busskur i vintervila. Eller nåt. Den får bli en symbol för den igensnöade kollektivtrafiken.

Jag funderar förresten på att tipsa Banverket om Röseredsvägen, fram till huset där vi bor. Den är så spårig, så vilket tåg som helst skulle kunna rälsa fram där. Den är visserligen bara enkelspårig, men den informationen låter jag gå spårlöst förbi, så var det problemet löst. :-)