Hacka, packa, täck!

I bondevärlden säger man "hacka, packa, täck" när man kör ensilage. Alltså man hackar, packar och täcker gräset. För mig är det mer "hinna, packa, väck". I morgon ska jag alltså väck till storstan igen, för vilken gång i ordningen den här våren. Ibland tycker jag att livet mest är kolla biljetter och stryka kläder, men samtidigt är det ju ett jobb jag älskar och har valt.

Och på tal om att älska och välja.

Ni som läser den här bloggen vet ju vem jag är, de flesta i varje fall. Samtidigt finns det en massa anonyma bloggar som jag brukar följa, och är faktiskt lite fascinerad av dem. Där följer man människor utan att egentligen veta vilka de är, vilket (troligen) leder till att de är mer frispråkiga.

Ingen kan ju spänna ögonen i en på jobbet bara för att man skrev något särskilt, man kan skälla på grannar och kamrater, man kan förklara sin totala beundran för Lasse Berghagen eller Vikingarna utan att bli kallad tönt. Ja, ni förstår.

(För säkerhets skull - jag gillar folk på jobbet, mina grannar och kamrater är bra, och Vikingarna kommer från Värmland, vilket förlåter allt. Lasse Berghagen däremot... Jag passar på den.)

Det finns något lockande i det där anonyma skrivandet.

Men samtidigt vill jag ju berätta hur just jag har det, och jag vill tänka högt om sådant som just jag tänker om och visa sidor som kanske är kända för vissa och okända för andra. Kanske det lockar även någon som inte känner mig. Jag älskar ju att skriva och väljer att göra det som Petra.

För och emot, men så är jag ju född i vågens tecken. Har du några funderingar kring det där med anonyma respektive "synliga" bloggar?

Dagens bild får bli en stämningsbild från köket och samtidigt en bild av livet självt - kanske lite trött och vissen ibland, men ändå med livskraft och en stävan att växa. Det var väl en liknelse som heter duga? :-)