tisdag 20 juli 2010

Tramp, tramp, tramp...

Vid stugan finns en liten stig ner till sjön och båten. En liten stig med högt gräs vid sidorna. Fästingar, tänker någon. Om det vore så väl, tänker jag. I förrgår när J gick ner till båten ringlade en snok förbi. Den var ungefär 75 cm lång. 75 cm! Nästan en meter alltså!

Eller ja, kanske inte riktigt, men i min ormfobiska värld låter det rent otäckt gigantiskt.

Snokar får man förvisso räkna med vid strandtomter, speciellt när det finns stenpartier här och där. Grannen U har en brygga precis vid vattnet och där kan det tydligen ligga flera stycken och sola ibland. När han och hans hustru går ner och badar händer det att det ligger en snok under deras brygga och när de kommer ner tittar ormen upp mellan spjälorna för att kolla vem som kommer!

Visst låter det som en scen ur en tecknad film eller något?

Hur som helst stampar jag våldsamt numera när jag går ner till vattnet. Jag vet att snokar inte är farliga men som sagt - nästan en meter!!

Vi hade en huggorm uppe vid stugan för några år sedan, men den mötte döden för något år sedan. Hur det gick till tänker jag inte berätta, för huggormar lär vara fridlysta. Låt vara att hans hädangång var lite av en utomparlamentarisk åtgärd från vår sida, men det är inte kul med huggorm på tomten.

Dagens bild blir en liten humla på en av husets blommor. Herre jestanes vad det surrade i buskarna när jag gick förbi! Det jobbas hårt om sommarkvällarna, om man är humla. Är du förresten rädd för ormar?

8 kommentarer:

  1. Usch jag är verkligen en ormfobiker! Det är vidrigt med dessa krälande varelser - inte ens kopparormen finner nåd inför mina ögon! Jag hatar verkligen ormar och det gör att min värld blir lite begränsad understundom...sommaren är underbar men den är full av vidriga monster!

    SvaraRadera
  2. Har en känsla av det är en ormsommar i år - de gillar väl värmen. Ibland har vi sett på vägen här i Givarp, oftast överkörda sån tur är. Men man tänker ju på att de kan finnas där när man plockar bär och så - jag stampar ibland, borde kanske göra det oftare.

    SvaraRadera
  3. Här är en till som inte gillar ormar, det kryper längs med ryggen bara jag tänker på`t...

    SvaraRadera
  4. Jag kan inte annat än hålla med er. Det är dock märkligt hur hjärnan är osynkad när det gäller just orm. Jag VET att få vuxna människor dör av ormhugg och så, men ändå behagar en del av hjärnan få tokspel när den ser något ringlande. Om det är den delen som kallas reptilhjärnan, så är det faktiskt lite av ett skämt i sig :)

    SvaraRadera
  5. Inte ett dugg, även om jag ryggar till när jag ser en, eftersom jag alltid blir överraskad. Men nä, jag har till och med hållit i en kobra, i Indien, över mina axlar. En sån som rör sig när ngn spelar flöjt. Däremot spindlar! Fy för den lede. Då skriker jag som en stucken gris.

    SvaraRadera
  6. Lite skräckblandad förtjusning måste jag nog kalla min känsla för de ringlande kräken. De e ju faktiskt väldigt otrevligt när det man tror e en pinne ringlar iväg. Å snabba e dom oxå. Lilla hund satte näsan i en i höstas men blev som tur va inte biten. Däremot tyckte hon helt klart att ja överreagerade med mitt hysteriska gastande. Hon skulle ju bara kolla.
    / Annika

    SvaraRadera
  7. Singelmamman: Själv pillade jag på en orm på bokmässan en gång (jo, det är sant). Jag höll på att svimma.

    Annika: Ringlande pinnar är inte att leka med, det borde du berätta för lilla hund.

    SvaraRadera
  8. Jag skulle dött på fläcken om jag sett en! /M.

    SvaraRadera