Pillevitten var grön, vacker och tyst. I alla fall de tre första veckorna. Inte ett pip sade han, så jag undrade nästan om han var ljudlös. Men en vacker dag började han låta och det rejält. Det var förresten samma dag som jag hade en journalist i mitt kök, som intervjuade mig om mitt uppdrag som ung nämndeman i Kristinehamns tingsrätt. Pillevitten levde helt plötsligt runt så att jag var tvungen att ställa in hans bur i ett annat rum. Så mycket för den ljudlösa pippin.
Efter den dagen var det sällan tyst i buren.
Han visslade t.ex. ledmotivet till Fantomen på Operan med den äran. Dessutom härmade han telefonsignalen så att jag svarade i tid och otid, bara för att märka att det var tyst i luren. Signalen inför nyhetssändningarna på radion lärde han sig med, vilket gjorde att jag hela tiden var alldeles förvirrad - var det verkligen heltimme och nyhetssändning nu igen??
Det finns hur många historier som helst om honom, när han cirklade runt smörgåsen som det värsta JAS-plan för att sedan störtdyka mot mackan precis när man skulle stoppa in den i munnen, eller när han blev kärlekskrank och bedyrade den lilla leksaksplastpippin på burgolvet sin kärlek så intensivt så att jag trodde att han skulle få hjärtinfarkt.
De som säger att undulater inte är underhållande har aldrig haft en pillevitt - det är sant!
Varför berättar jag då detta? Vet inte, kom bara att tänka på Pillevitten i dag. Och vem vet - någon gång, när vi inte har två katter längre, kan det nog bli en liten pippi igen.
Dagens bild får bli ett par undulater som är väldigt lika vackre Pillevitten. Vilket är ditt bästa/värsta djurminne?
Va´lustigt! Jag pratade tidigare idag om just Pillevitten med en av mina grannar; Agneta med katterna. Teos älsklingsgranne... Pillevitten var en ovanligt underhållande pippi och (under en period) inneboende. Jag minns också det där med smörgåsen. Han var så fin! Frid över hans minne. /M.
SvaraRaderaDin fråga får mig att inse att jag inte borde ha djur... Kaninen som mamma lämnade till bondgård över vintern blev tagen av räven (fast antagligen var det ljug), undulaterna satt tryggt utomhus i buren medans jag tagit ut underredet för rengöring mamma lyfte den och de flög bort, den ensamma vandrande pinnen blev gigantisk och äcklig samt mutiplicerades med över hundra, marsvinet glömdes ute och försvann....Ja du ser! Katt kommer jag att vårda enormt omtänksamt och knappt släppa ur sikte inser jag nu!
SvaraRaderaPillevitten! I mina öron ett något ekivokt namn som jag skulle kunna tänka mig som namn på ..tja.. något!
SvaraRaderaUndulater gillar jag. Är det något djur jag skulle kunna tänka mig att ha så är det just fåglar. Hade en blå undulat när jag var liten, den hette Pelle tills vi såg att den borde heta Pellan.
M: Ja, visst var han alldeles ljuvlig, som en bal på slottet ungefär.
SvaraRaderaAnna: Det verkar som om du ska släppa katten ur sikte, för det verkar vara farligt att vara djur i din närhet!
Maj: Jag har också haft en blå undulat, och en gul - en av dem hette Pelle och en Putte. En av dem klämde jag dock ihjäl i en dörr. Hu...
Jag håller med om att Pillevitten är ett något ekivokt namn, men han var ju en sån - så vad skulle jag döpa honom till?! :-))
Jag har två undulater, helt tokiga med sååå fina och med väldigt kära :)
SvaraRaderaDitt inlägg var trevligt att läsa.
Tack Lotta och välkommen åter förstås! :-)
SvaraRadera