Lång fnissig dags färd mot natt

BKlockan 04.30 ringde klockan. Det är ingen tid på dygnet när jag är som vackrast eller ens trevligast, men det var bara att släpa sig upp. Det var ju kursdags i Kungälv! Där har jag haft förmånen att träffa ett gäng tänkande, kloka, hårt arbetande och skrivande socialsekreterare och vi har pratat språk, såklart. Och fnissat åt språk. Och skrattat åt språk. Man måste nämligen få göra det också ibland.

Det är så häftigt att hålla kurs när man känner att det man säger verkligen sätter myror i både huvdet och pennan, så att säga.

Vi var på ett jättefint ställe strax utanför centralorten - Trankärrsgården. Kåken ägs av kommunen och drivs att bland annat en pensionerad förskolechef och en pensionerad socialchef, om jag fattade det rätt. Jag pratade med en av damerna i ledningen och hon förklarade att hon var yngst i ett gäng på fem personer. Hon var 63 år och kocken var 71 år. Stället var urmysigt, låg hur fint som helst och vi pratar hemlagat och hembakat rätt igenom.

Jag var förstås inte där för matens och kristallkronornas skull men visst är det så att både kunskap och känsla mår bättre om miljön är vacker, välsmakande och stimulerande?

Jag bjuder på några bilder från Trankärrsgården, men i övrigt blir jag nog inte så långvarig i sittande ställning för sängen lockar och drar. Först ska jag bara dricka en kopp riktigt starkt kaffe. Sån är jag. Är du te- eller kaffemänniska? Om te - kan du tipsa en nybörjare om någon god blandning? Jag skulle vilja börja dricka mer te, för jag tror att det faktiskt är riktigt gott. Eller?

Själva kurslokalen, kolla takkronan, utsikten, gardinenra och tygöverdragen på stolarna!

Rummet där maten fanns vackert uppdukad vid lunchtid.



Och självklart fanns det både levande ljus och gästbok.