onsdag 7 september 2011

... och något alldeles oväntat sker

I dag störtade ett plan och 44 personer dog. Sådant har hänt förr och sådant kommer att hända igen, men dagens händelse får mer uppmärksamhet än vanligt i svenska media för att Stefan Liv, hockeymålvakten, fanns bland de omkomna. Det är hemskt på alla sätt och vis, och självklart blir man eftertänksam. Det är ju inte "bara" 44 personer det handlar om. Det är kärestor och barn. Det är föräldrar. Det är vänner. Det är oerhört många människor vars liv påverkas av en sådan här händelse. Utöya är också en händelse som gör att mångas liv aldrig blir sig likt igen.

Helt plötsligt känns gårdagens utdragna tand och tillhörande klagolåt futtigt, även om man på något sätt måste få ha sina vardagsproblem.

Förra året, tror jag att det var, lyssande jag på ett sommarprogram som har fastnat i minnet. Det var regissören Ulf Malmros som berättade om sin ryggtumör. När han låg där och väntade på operation lovade han sig själv att han aldrig skulle klaga på småproblem mer, bara han blev frisk. Han skulle lovprisa livet varje dag och aldrig vara otacksam igen. När han sedan var frisk insåg han att han klagade på vardagslivet - precis som tidigare - och det nog är så livet är.

Det var ett så otroligt mänskligt konstaterande.

I dag blir det ingen bild men väl en dikt, som jag tror att jag haft med tidigare. Men Alf Henriksson kan man liksom inte få för mycket av. Visst är det vackert?

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer.

2 kommentarer:

  1. Vacker och hoppfull tycker jag.
    //Singelmamman (som inte kan kommentera inloggad)

    SvaraRadera
  2. Det är som du skriver att de som finns kvar med sorgen, glöms lätt. Den som avlider känner ju inget, vad vi vet i alla fall. Fin dikt som jag tror mig ha läst i en dödsannons också.

    SvaraRadera