Prince of Persia

Det finns ett datorspel som heter just Prince of Persia, och i dag har jag verkligen träffat "en persisk prins". Han var dock ingen animerad figur utan en i högsta grad levande iransk tandläkare.

För ett tag sedan bet jag av en tand. Eller ja - tand och tand. Det var egentligen ett gäng gamla fyllningar som rasade. Jag gick med det där ett gäng veckor tills jag träffade en tandläkare häromveckan, som tyckte att jag skulle dra ut den. Sedan tillade hon:

- Du har en begynnande infektion under tanden, men den försvinner när vi drar ut den.

I en sådan mening finns det två skräckfyllda delar - begynnande infektion respektive dra ut den. Jag fick en ny tid och sedan dess har jag väntat. Och jagat upp mig. Och väntat. Och jagat upp mig. Och sådär har det hållit på. Dessutom har jag känt efter lite extra om det ändå inte gör mer och mer ont ändå och om inte den där begynnande infektionen höll på att blossa upp.

Parallellt med detta har jag tjatat på folktandvården i Tranemo om huruvida de ändå inte har en liten återbudstid, så att jag skulle få det där gjort. I dag tyckte jag att det gjorde ännu lite mer ont så jag mailade folktandvården. Jag ville inte nämligen ringa igen, för det finns ju gränser för hur mycket man tjatar. Det fanns en akuttid om jag ville.

Snacka om att reptilhjärnan var på högvarv när jag klev in till tandläkaren. (Jag var förresten hos tandläkaren typ 25 minuter för tidigt - sådan blir jag när jag är nervös. Man kan aldrig vara nog redo!)

Tandläkaren presenterade sig och tandsköterskan pratade med mig oavbrutet. Troligen märkte hon att jag var nervös och ville avleda uppmärksamheten. Jag fick bedövning och det kändes knappt när han stack mig. Allt väl så långt, men jag var ändå väldigt nervös. Men vet ni, han pillade lite på tanden och vips var den ute. Det tog baske mig inte mer än en halv minut och kändes nästan inte alls!

Fattar ni? Jag var nervös veckovis för något som knappt märktes!

Jag vet att man ska leva i nuet, mindfullness och det där. Det är kloka tankar, men det hjälper föga mot tandläkarbesök. Men det kändes nästan snörpligt när det var klart, även om jag självklart var överlycklig när jag nästan raglade ut därifrån. Nu sitter jag här med datorn i knäet och blodsmak i munnen men oj, vad skönt det är att det är gjort!

Dagens bild får bli en film som jag haft med tidigare - Dentist Song från Little Shop of Horrors. I dag känns den mer sevärd än någonsin. Vad tycker du om tandläkare - en befriare eller ett onödigt ont?