Först så går det upp...

Jag är nyligen hemkommen i denna sena timme (klockan är strax efter 22). I kväll har jag nämligen haft kurs för ett gäng glada projektledare. Det är så kul att ha kurs, och man blir så speedad - men efter någon timme går luften totalt ur en. Just nu är jag mitt emellan upp och ner, så att säga.

Jag ställer ganska höga krav på mig själv när det gäller kurserna, så till vida att jag jobbar mycket med deltagande pedagogik.

Det innebär att jag hela tiden diskuterar med deltagarna, ställer frågor, får dem att fundera, diskuterar lite mer. Det är ibland som ett gungfly - för om de inte säger något så tar mitt program slut i förtid. Och det kräver att jag hela tiden kan föra tillbaka ämnet till det jag vill ha sagt utifrån de inlägg som deltagarna gör. Det är jobbigare än att bara "köra mitt race" och hålla föreläsningen rätt upp och ner. Men jag tror att deltagarna får ut mer av det, och jag känner mig definitivt nöjdare. Men tröttare.

Jag hade en gång en föreläsare som dels hade armarna i kors hela passet, för att markera distans på något sätt, och som dessutom höll halva föreläsningen tittandes ut genom fönstret. Det tycker jag är otroligt nonchalant mot de människor som faktiskt avsatt tid för att lära sig något.

Dagens bild får bli en ögonblicksbild av katten Charlie. (De lysande ögonen får du på köpet.)

Vi har ett stort hus, ungefär 170 kvm, och på denna yta huserar två vuxna och två katter. Kan ni förstå varför hon (för det är en hon) lägger sig i en smal fönsterkarm, med stöd mot elementet, mitt emellan mina loppislampor och en annan lampa, som inte heller borde vara där?

Men det kanske är därför katter verkar må så gott - de finner sin plats i livet varhelst den råkar finnas.

Har du något bra eller dåligt föreläsarminne?