Idoldyrkan och tantvarning? Ja.

Äntligen hemma igen efter hel vecka i storstaden. Borta bra, men hemma bäst, det är säkert. Jag har haft det jättebra med bloggträff, forumistträff och flera kamratträffar. Men samtidigt är det så gott att komma hem, träffa J (och pussa lite på honom), äta gott, klappa katterna, mysa i soffhörnan och se på Idol.

Ja, jag är en Idoldyrkare, det är bara att erkänna.

I dag satt jag och funderade på om jag skulle ringa och stödrösta på Weisegrabben så att han inte åker ut, men samtidigt: Hur kommer det sig att jag bryr mig? Jag känner inte honom, jag har ingen relation till någon av dem, men ändå rycks jag med på något sätt. Fascinerande fenomen det där. Om jag ringde? Nej, jag hejdade mig i sista sekund.

På tågresan hem pratade jag oavbrutet med en fackligt och politiskt aktiv 22-årig kille från Trollhättan.

Vi pratade verkligen oavbrutet mellan Stockholm och Herrljunga om orättvisor i samhället, solidaritet och mycket annat viktigt. Han hade på sig en sosseros och bar på en Byggnadskasse, vilket jag kommenterade när han satte sig - och sedan var samtalet igång. Det var jättekul! Jag älskar verkligen oväntade tågmöten. Han ville ha mig som kompis på Facebook, det ni!

Men det var inte 22-åringen som framkallade tantvarningen, vad tror ni om mig? Nej, därtill krävdes Jay i Idol. Vilken kille, vilken röst...

Dagens bild får därför bli en bild på Jay. Visst är han bra?!