Digitalkameran har många fördelar men oj vad många bilder det blir. Vissa bra men många mindre bra. Det gäller alltså att sortera, slänga och sortera igen, och det jobbet återstår ännu. Dessutom skulle jag gärna vilja lära mig mer om fotoredigering för att fånga stämningar lite bättre - och kanske redigera bort en och annan dubbelhaka?
Åter till resan.
Starten var lite annorlunda. När vi kom till Landvetter hade strömmen gått där. Alla terminaler låg nere, folk irrade runt och det var allmänt kaos. Vårt flyg var försenat, men Air France-disken trodde att vi "troligen skull hinna" med det planerade bytet i Paris. Jaja, det var väl bara att chansa, tänkte vi. Vår incheckning funkade dock inte vid den automatiska automaten, så vi fick ställa oss i en lång, lång kö som sniglade sig fram på flygplatsvis.
När vi äntligen var nästan framme passerade en tjej som halvlågt sade att Parisflyget var "cancellerat" - även om "inställt" hade varit ett bättre ord, om ni frågar mig. J hörde hur som helst detta lågmälda uttalande. Han vände på en femöring och tjurrusade till Air France-disken på andra sidan den stora incheckningshallen, så han kom tvåa i denna nya kö. Två minuter senare var alla andra där - men efter oss.
Ärligt talat, visst är det en skön känsla att stå nästan först i en kö? Något slags segerns sötma.
Denna tjurrusning gjorde att vi hann med ett flyg till Frankfurt, för att sedan flyga vidare till Milano, för att slutligen hamna på Mauritius bara fyra timmar försenade. Rätt bra att hinna med två extra länder på fyra extra timmar, eller hur?
När vi väl kom fram till lilla ön mötte oss en chaufför som bjöd på lite skumpa - mitt på parkeringsplatsen. Och det behövdes efter den flygturen kan jag lova. Dessutom fick kroppen en chock med tanke på temperaturskillnaden jämfört med Sverige. Jag menar, det skiljer ju 50 grader mellan -20 och +30 grader, men det var attans vad vi vande oss snabbt. :-)
Dagens bilder får bli J drickandes skumpa i bilen på väg till hotellet, en bild på rummet med tillhörande vikta handdukar samt en kyrkogård som låg precis utanför hotellet.
Jag har lite märkliga intressen och jag tycker att kyrkor och kyrkogårdar är mäktiga. Här fanns hinduiska, muslimska och kristna gravar kors och tvärs om varandra. I byarna lever de tre religionerna sida vid sida, där varje by har en moské, ett hinduiskt tempel och en kyrka, och även i döden samsas man. Fridfullt på något sätt, eller hur?
Är det förvånande att även jag finner kyrkogårdar och kyrkor intressanta? Den du beskriver låter ju helt fantastisk! Underbart är det också att människor med olika religion & kultur tydligen inte behöver bomba ihjäl varann...det finns hopp!
SvaraRaderaÄr klart imponerad över att ni bara blev 4h sena! Bra jobbat! =)
Detta med religionerna sida vid sida tänkte jag ofta på nere på lilla ön. Där har många mycket att lära.
SvaraRaderaFunderar kring samsandets konst... Den där orimliga tvångstanken att man måste ha "rätt" ställer ju till det alltför ofta för oss människor. "MIN religion är rätt, tro som jag annars ska du dö" liksom, istället för att vara glad att man hittat sin egen frälsning och vara nöjd med det...
SvaraRaderaJag håller fullständigt med dig. Jag menar - vad är man rädd för? Att någon ska ta just min gud ifrån mig? Det var häftigt att se moskéer och tempel vägg i vägg, utan några problem alls. Hinduerna hade även röda flaggor utanför sina hus, och då tänkte jag på det där med svenska flaggor på balkongen och hur det uppfattas i dag. Vi har kanske kommit lite längre den dag som människor även har irakiska, turkiska, finska, brittiska eller vilka flaggor som helst på sina balkonger, utan att det gör något eller uppfattas som extremt, nationalpatriotiskt osv. - utan bara som en symbol för "Här bor jag, och jag trivs med det."
SvaraRadera