torsdag 10 mars 2011

Den färgade dockan Harry med sin rosa klänning

Ett par dagar utan blogginlägg, det är inte utan att jag har saknat det. Ofta är det så att jag ser eller hör något, och då dyker tanken upp: "Detta måste jag blogga om!" Ett kul sätt att se på tillvaron faktiskt - lite som när man är ute och går med en kamera som sällskap. Man ser på världen på ett annat sätt och allt blir potentiella foton. Men jag har valt bort (läs inte hunnit med) bloggen ett par dagar för jag har varit kulturell och kvinna i kubik.

Kulturell och kvinna är jag förvisso jämt. Och kubik? Det ämnet ska inte avhandlas i dag. Hmpf...

I tisdags var jag i Tranemo och firade Internationella kvinnodagen, eller manifesterade är kanske ett bättre ord. Eldsjälen Mia hade nämligen ordnat en helkväll för och av med stafettföreläsningar om allt från hemmaförlossningar till barnlöshet, för att ta till några ytterligheter. Det var mycket kul och man hann liksom aldrig tröttna på det eftersom föreläsningarna var typ 15 minuter vardera. Det blev inte heller den där "hata männen"-stämningen som kan dyka upp ibland och som jag har lite svårt för.

Den färgade dockan Harry med sin rosa klänning nämndes av den tjej som är ordförande för RSFL Borås. Hon pratade om heteronormalitet och berättade att hennes dotter verkligen ville ha en rosa klänning till sin färgade docka Harry - oavsett om det var "normalt" eller inte. Det handlar om att följa hjärtat, inte normen.

I går körde jag vidare på temat "Kvinnor kan", för jag var i Borås och tittade på Mia Skäringers föreställning "Dyngkåt och hur helig som helst" i Borås.

Om det nu var heltomt på karlar i Tranemo så var det nästan lika tomt på dem i Borås. Totalt var vi ungefär 1300 i publiken, varav kanske fem procent män. Showen börjar med att Mia Skäringer kommer ut på scen iklädd en bikini från typ 1980-talet, ni vet när det var trekanter på brösten och så lite tyg som möjligt nertill. Där stod hon, i sin bikini, och pratade om kvinnoidealets vedermödor. Modigt och oerhört roligt. Efter en stund klädde hon på sig kläder men showen var ändå väldigt personlig och avklädd. Man skrattade hejdlöst men skrattet fastnade ibland lite i halsen av allvar, sådär som Jonas Gardell också kan vara när han är som bäst.

Tror ni att jag har "kulturellat" färdigt med detta? Icke!

I kväll är det årsmöte i Gröna Näringarnas Konstklubb, där jag är ordförande, och på lördag ska jag och J till Globen och kolla schlagerfinal! Jag hade nämligen turen att vinna ett par biljetter. Ni känner ju till att jag gillar "spektaklet" så det är väl egentligen inte mer än rätt för var ska sleven vara om inte mitt i grytan?

Dagens bild får bli Picassoskulpturen i Kristinehamn - min och Mia Skäringers gemensamma utgångspunkt för mycket. Språklig som jag är noterar jag att hon har kvar sina tjocka "L" och öppna "Ö" - vackert är det inte, men det är liksom hemma. :-)


4 kommentarer:

  1. Picassoskulptur? Jag tycker det ser ut som ett jaktflygplan som störtat med nosen neråt. Usch så okulturell jag är.

    SvaraRadera
  2. Du kan ha rätt i det; det är möjligen det som är liksom själva Picassogrejen... :)

    SvaraRadera
  3. tycker Picassoskulpturen är vacker, slår det mesta han gjorde i tavelväg...
    Hade så gärna sett Skäringer och hoppas få chansen en vacker dag! Ha det topp i Globen! Se nu till att ha en stor skylt med "Moontown" på =D

    SvaraRadera