Var ska man börja?

Vilken dag det har varit i dag. Vaknade i stugan, där vännen M härbärgerar, så det blev en mysfrukost i lugn och på altanen - och det var väl det lugna den här dagen. Efter det har vi varit hundhjältar och grillmästare, vilket gör att man kan sitta i soffan nu och känna sig ganska tillfreds.

Hundhjältar? Jo, när vi åkte från stugan sprang det helt plötsligt en hund framför bilen, framåt i full fart. Det var en lite sheltie, alltså en sådan där dvärgcollie. Jag försökte locka på den, vilket gjorde att den stannade till, tittade på mig, och fortsatte springa. Efter en stund sprang den in på ytterligare en väg - och ni ska veta att det finns små vägar kors och tvärs, överallt, bort i skogs. Vi kunde inte göra så mycket mer, så vi åkte hem.

Väl hemma satt jag och bläddrade i husorganet Borås Tidning och där fanns en annons om en bortsprungen hund några mil bort, och jo - det var den. Det var jag nästan säker på.

J ringde telefonnumret i annonsen och det visade sig att den lilla vovven hade varit borta i sex (!) dagar. Vi gav instruktioner om var vi hade sett den, och sådana instruktioner är inte lätta att ge till någon som inte kan området. Många små skogsvägar, som sagt. Men de skulle ge sig ut och leta. Vi kunde tyvärr inte bistå, eftersom vi skulle iväg och förbereda grillmästeriet senare på kvällen, men vi sade att vi skulle ringa när vi var klara och kolla om de hade hittat rätt.

Då hade det alltså gått kanske två timmar sedan vi såg hunden, så den kunde ju ha sprungit precis vart som helst!

På väg från grillstället ringde vi dem, men de hade inte hittat den, så vi lovade att ta en sväng med bilen och se. Vi for väl runt på skogsvägarna i någon halvtimme utan att se någon vovve, hela tiden med tät telefonkontakt med ägaren, men sedan kände vi att det var dags att ge upp. En sväng till bara, på en annan liten väg. Sagt och gjort.

Och vet ni, efter en tag och några hundra meter in på den vägen såg vi vovven!

Vi ringde förstås direkt till ägarna och försökte ge instruktioner om var vi var, men det var inte helt lätt. Jag försökte återigen locka på hunden, men den bara sprang vidare. Sprang. Efter sex dagar på rymmen. Stark liten tjej, det där!

Vi åkte sakta efter hunden för att ha span på vart den tog vägen - och fy för känslan när vi insåg att den var på väg rakt ut på trafikerade riksväg 27. Hunden sprang ut på riksvägen, vi följde efter och försökte "preja" den så att den inte skulle springa ut framför en bil. Jag hoppade ut och viftade mot bilarna samtidigt.

Min puls vid det här laget? Hög, kan jag säga.

Hunden blev förstås stressad och försökte ta sig igenom viltstängslet, men valde att vända om och stack in på en annan skogsväg. Tro det eller ej, på just den skogsvägen stod ägarna. Vi körde runt för att genskjuta vovven från andra hållet, ifall den skulle springa iväg. Den hade ju trots allt varit till skogs i sex dygn och vovvar kan bli lite knepiga av det. Men ägarna hade med sig några hundar till, så rymmarvovven hade stannat, viftat glatt på svansen och hoppat upp i mattes famn. Tårarna kom - på ägarna såklart, men även vi fick en liten skvätt i ögat.

Sedan visade det sig att vovven var en internationell champion i sin ras. Hon var precis hur fin som helst och verkade må alldeles utmärkt, trots sin utflykt. Helt otroligt!

Trötta men nöjda åkte vi hem, klädde om till cowboykläder, åkte till den vackra idrottsparken och grillade 120 karréskivor och 40 hamburgare till en bröllopsfest på dansbana i spöregn. Bara sådär. Under partytält förvisso, men när vi kom till parken hade tältet rasat. Men brudparet och de 110 gästerna verkade nöjda.

Dagens bilder får bli några bilder från festlokalen - inredd på det allra finaste sätt med halmbalar, eklöv och blommor. Jag bjuder också på någon tårtbild, någon brudbild och förstås också grillmästarna.

Har du haft en bra dag?