Alla dessa helger som kom och gick

Nu är bokbärarhelgen över. Jo, jag har burit böcker. Många böcker. Vi håller ju på och flyttar om en del här hemma, och ni ska få mängder med bildbevis vilken dag som helst, men inte förrän vi är mer klara än vi är. Nästa steg är att sortera böckerna, för nu finns fackböcker här och där, romaner uppe och nere, författare på bokstaven M i fem olika bokhyllor - det gäller förresten alla bokstäver. Men en sak i taget.

I helgen har vi även varit på dans - och jag hoppas att ni läste rätt där, för i min värld är inte att vara på dans samma sak som att dansa.

Nej, att vara på dans är detsamma som att gå runt och tjata med folk, ta lite kort, hänga i korvbaren och ha det allmänt mysigt. Den dans jag pratar om är alltså den årliga Bengt Hennings-dansen i Månstadsparken. I år var det runt 270 personer där, vilket är skapligt bra. Visst, det är ju inte som förrförra året, då 700 personer var där, men för mig handlar det mycket om att människor ska tänka mysiga tankar när de är i parken och därmed vilja komma tillbaka. Då håller man parken vid liv, så att säga.

Så länge danserna går ihop sig, och gärna med lite vinst, så är det ok. Månstadsparken är dessutom så vacker så det är en fröjd att vara där oavsett om man dansar eller inte. Så nästa år kommer du väl, eller? Jag lovar att ta väl hand om dig - kanske till och med bjuda dig på en kopp kaffe. Öltält har vi inget, för vi tycker liksom att det ska vara folkparkskänsla all the way. Jag kan dock inte garantera att det inte finns en och annan fickljummen plunta här och där.

(Den meningen innehöll två negationer som tog ut varandra. Du som kommer ihåg vad svenskfröken sade vet vad jag menar. Ni andra får gissa.)

Du får bara en dagens bild i dag, och den är dessutom misslyckad, med vanliga fotomått mätt. Men jag tänkte såhär: Det här paret satt vid en bänk i Månstadsparken. Det var mörkt ute men de hade tänt levande ljus och också ställt en vas med blommor på bordet. I min värld är det maximal romantikfaktor på sånt. Då hör det liksom till att bilden är suddig, för hade det varit en glasklar bild hade mystiken, och kanske också romantiken, försvunnit, eller hur?