torsdag 13 oktober 2011

Vad kan man säga?

Jag brukar inte skriva så mycket om politik på bloggen. Inte för att jag på något sätt är ointresserad, utan snarare för att jag är väldigt intresserad och framför allt för att jag jobbar ganska mycket med politik. Bloggen är lite av ett andrum för "vanligt" funderande för mig - och då vill jag betona att jag tycker om det vanliga väldigt mycket. Det mesta som händer i livet är vanligt - det är vi människor som är ovanliga.

(Jag vet inte om det egentligen är så filosofiskt sagt som jag skulle vilja, men det lätt rätt klokt, eller hur? ;-))

Men i dag ska jag göra ett litet undantag. Nej, jag ska inte diskutera vad Juholt har gjort eller inte, för det vet jag inte. Men jag kan inte låta bli att tänka alla runt omkring. Juholt har t.ex. två söner. Undrar hur de mår just nu. Det skulle inte förvåna mig om någon journalist har sökt upp dem och frågat om de ändå inte vet något om sin pappa, något som skulle kunna bli en löpsedel - om man skruvar till det lite grann...

Detta med mediedrev är ett märkligt, och stundtals otäckt, fenomen. Det är som om det bara triggas upp hela tiden - kan man hitta något mer, finns det någon snaskig detalj som ingen annan har lyckats publicera? Må jag, eller någon av mina nära och kära, råka ut för något sådant!

Har du några tankar om det som händer just nu?

4 kommentarer:

  1. Ja, jag har funderingar. Som till exempel hur det kommer sig att så många kamrater säger sig ställa sig bakom honom i det här läget, när samma "kamrater" mosade Mona när hon var i blåsväder.

    Jag vill ju inte tro det, men snuddar ändå vid tanken - har det att göra med att han är man och hon är kvinna? Må jag ha fel.

    SvaraRadera
  2. Charlotta Nilsson14 oktober 2011 kl. 21:43

    Håller med Maria fullständigt. Tyvärr måste jag säga!

    SvaraRadera
  3. Och jag håller med er båda - jag tror definitivt att det finns en könsaspekt i det här. Jag menar - folk klagade på att Mona sminkade sig för mycket?? Då kan man undra vart politiken tar vägen.

    SvaraRadera
  4. Det är tankar som jag också haft. Jag förutsätter att alla som tar ett uppdrag vill göra sitt bästa men utifrån sin uppfattning. Ingen är ofelbar och fel kan kritiseras men vi får aldrig glömma att när en medmänniska gjort något bra så ska man också ge beröm. Media och många andra glömmer att det finns en människa bakom uppdraget och den människan har anhöriga. Jag blir berörd när någon ska hudflängas offentligt av media och det gäller vem som än råkar ut för detta gatlopp. Om hur man behandlas beroende på kön. Lägg märke till hur kameravinkeln är när man intervjuar en kvinna. Nästan alltid så kvinnan måste titta underifrån och upp.

    SvaraRadera